-
Repost: Kajsas topp 100 på Spotify
Ännu en dag där tiden att skriva långt och initierat inte riktigt finns. Fan, jag ser fram emot att komma tillbaka till Stockholm där jag är mycket mer ensam och har mycket mer tid till tankar och kontemplerande (avdelningen saker jag aldrig trodde jag skulle säga). Skämt åsido, jag älskar att vara med min familj på min lediga tid, och den här veckan har betytt så otroligt mycket i och med hur påverkad jag blev av det som hände för snart en vecka sedan. Jag ser fram emot en mysig påsk med dem innan jag åker tillbaka till huvudstaden. Men. Då jag inte hittar något bra att skriva om kommer…
-
Gästblogg: Lisa om Kajsa
De senaste dagarna har jag varit sjukt frestad att avbryta min #blogg100-utmaning. Jag har gått och lagt mig alldeles för sent och därefter kommit på att jag glömt att blogga. Men jag har gett mig fan på att jag ska klara det, så jag har klämt ur mig (kanske inte direkt köttiga) inlägg varje kväll. Idag är inspirationen helt i botten. Jag har inte tagit någon fräck bild, jag har inte gjort något som sticker ut. Men bloggas ska det. Så idag har jag bjudit in min syster Lisa att svara ärligt på sex frågor om mig. Hon får publicera utan att jag kontrollerar det hon skrivit. Litar på henne…
-
Kärlekslunch och nya generationens gymgäris
Två fina höjdpunkter på min dag idag. Jag träffade min älskade Johanna på en fin lunch på Market i Göteborg. Vi har känt varandra sedan vi började på dagis och har hållit ihop sedan dess. Det finns nog ingen annan vän som jag har så mycket minnen med som med henne. Glada, sorgliga, fina, jobbiga, härliga, tuffa, vackra. Vi skulle kunna skriva tusentals böcker tillsammans och ändå ha hemligheter kvar. Min andra höjdpunkt var när Lisa tog med mig till ”sitt” gym, bara en kort promenad från vår familjs hem. Hon berättade att hon och hennes kompis Emilia har ”tagit över” friviktsområdet. De tyckte att det var för mycket biffiga…
Du kanske också gillar
Förnuftigt avbrott och lite guld
Bättre sent än aldrig.
När drömruset tar över.
-
Tysta minuter och öronbedövande ögonblick
Ännu en dag har passerat. En dag som skulle efterlikna den vardag jag hade innan klockan 14:53 den 7 april 2017. Och vardagen fanns där idag. Tidig morgon, grus i ögonen, dusch, kaffe, promenad till jobbet. Skriva, fixa, prata i telefon, klippa, klistra. Allt var som det skulle vara. Fram till klockan 12. Då gick jag i snålblåsten, ner mot vattnet i hamninloppet, bara ett stenkast från Göteborgskontoret. Håret stod åt alla håll, halsduken var på väg att slita sig och linserna torkade i ögonen. Klockan 12:00 hölls en tyst minut över hela landet för de personer som miste livet i fredagens lastbilsattack. Jag tillbringade deras minut vid ett rivigt…
-
Recension: Harry Styles – Sign of the Times
Det ligger ju givetvis en gnutta skam, skratt och självdistans i det faktum att jag lyssnat en hel del på One Direction genom de åren de var som störst (2011-2015). Gångerna är många då jag sjungit med till pojkbandstypiska textrader och melodier, och ibland, när man varit in the mood, faktiskt fällt en tår till en ballad och dansat outtröttligt till en poppig dänga. Att mina yngre systrar (som då var i de lägre tonåren) kunde förenas med mig och Hanna kring fem, sockersöta pojkar var rätt härligt ändå. Och ja, jag såg dem live. Två gånger. One Direction-eran är högst troligt över och grabbarna jobbar flitigt på separata håll…
-
Idag är jag tacksam.
Dimman från i fredags har legat som ett täcke över mitt sinne idag. Mitt hjärta är fortfarande tungt och blöder för de som miste livet igår. Att livet ska gå vidare känns så otroligt svårt. Hur ska familjerna någonsin läka? Jag tänker på dem konstant. Kan inte tygla sorgen. Och idag har inte velat lämna min familjs sida. Jag är tacksam för alla personer som sprider kärlek och värme i Stockholm. Jag är tacksam för alla poliser, vårdpersonal, välgörenhetsorganisationer, medmänniskor och volontärer som jobbat oavbrutet och osjälviskt för att underlätta för andra och göra verkligheten till en uthärdlig plats igen. Jag är tacksam för alla miljoner blommor som symboliskt klär…
Du kanske också gillar
Sol i sinne, iskall inne
Mannen med kameran.
PT, lanseringsprepp och Färjestad
-
Att hantera ett sönderslitet hjärta
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg. Jag var helt ärligt inte säker på om jag skulle skriva något över huvudtaget. Men min själ ligger i tusentals spillror längst ner i ett djupt, svart hål. Och för att ge mig själv en chans att tejpa ihop den igen testar jag att skriva. Stockholm, du fina stad som jag fått förmånen att kalla hem. Du härliga plats fylld av möjligheter, liv och framtid. Idag blev du sårad. Illa. Idag blev vi alla sårade ända in till benmärgen. Idag testades vår verklighet. Det som händer i min kropp när någonting sådant här händer går knappt att beskriva. Men jag…
-
Kärlek i G-town.
Jag är så kär i Göteborg. Känner mig nästan lite berusad varje gång tåget rullar in till perrongen och jag möter västkustluften. Och när våren är på ingång blandas berusningen med ett distinkt pirr i bröstet. Jag ser fram emot en avslappnad, energigivande och glädjefylld helg i min stad. Lova att vinka om ni ser mig strosa förbi längs Avenyn eller sitta och spana på en bänk i Linné! Detta är inlägg 37 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog
