Ett klipp som delar mig i två

När jag såg detta klippet igår rann tårarna ner för mina kinder. Eller, rann är inte rätt. Sprutade är mer sanningsenligt. Och inte av att jag blev berörd eller ledsen. Nej nej. För att det är så jävla roligt.

Hugo, 5 år, ska åka skidor med sin far någonstans i de svenska fjällen. Han bestämmer sig för att övertala sin  pappa om att åka i en större och brantare backe än han är van vid. Och sen sätter han av. Det tar bar några sekunder så är han en liten prick mot den vita snön. Och jag garvar. Pappan ropar och med sprucken röst avslöjar han en växande panik. Och jag garvar. Ungen står med armarna rakt ner längst sidorna och rör inte en fena när han susar fram över vidderna. Och jag garvar.

När klippet är slut äcklas jag lite av mig själv när jag torkar skrattets tårar från kinderna. Jag blir arg för tre saker:

1. Hur kan man släppa iväg en unge sådär? Varför hade han ingen sele fastspänd i pappan? Det hade ju kunnat gå åt helvete?!

2. När man nu har släppt iväg ungen på en vansinnesfärd som hade kunnat sluta i tragedi, varför i helvete skickar man in klippet till Aftonbladet? Det är ju som att be om att bli dömd av hela världen som en dålig förälder.

3. Att jag skrattar så mycket åt något som egentligen är hemskt. Skäms på mig.

Efter att jag torkar tårarna och varit lite arg sätter jag på klippet igen. Och jag garvar.

Tur att allt gick bra med lille Hugo och att vi nu kan gå vidare i livet. Hur reagerar du på klippet?

OBS. Se klippet utan ljud för bäst (?) effekt.

Detta är inlägg 22 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog.