Självkänslans baksmälla

Först och främst vill jag tacka för det otroliga gensvar jag fått på mitt inlägg från igår. WOW. Det är så vackert när själar från olika delar av livet, bekanta och främmande, förenas och delar med sig av sina erfarenheter och tankar. Det finns en grymt styrka i det, hörrni! Var stolta! ❤️

För att koppla ihop det jag skrev om igår till någon form av nutid, och ännu mer till mitt arbete med självkänslan, vill jag berätta för er ett tydligt och ingående exempel på vad som händer med mig när jag gör något sådant som jag gjorde igår. Vilken baksmälla som drabbar mig så fort jag gjort något där jag känner mig blottad.

Sekunden efter att jag tryckt på delaknappen på Facebook, kom hjärnspökena och rövade bort mig. Jag fick hög puls, en klump i magen och katastroftankarna satte klorna i mig som om de vore en svart panter. Varför delade jag med mig av det där? Tänk om folk tycker jag är konstig, eller fånig? Folk kanske tror att jag försöker vara speciell? Det finns ju dom som mår så mycket sämre… Och vad tycker killar om mig efter en sån här grej? En potentiell framtida pojkvän, dejt eller make kanske läser detta och avskräcks? Vem vill ha någon som uppenbarligen varit labil, och till viss del är fortfarande? Och vad gör detta för min karriär? Sätter det käppar i hjulet? Orka med en anställd med massa bagage och psykologbesök… Uppfattas jag som sårbar och svag? Kommer folk se på mig annorlunda? Och är någon ens intresserad av vad jag har att berätta?

Sådär rusade tankarna förbi i oändlighet, precis som ”Just nu”-rullisten högst upp på nyhetssajterna. Jag smsade flera av mina nära och kära i ren panik. Vad fan hade jag gjort?!

Men så tog det någon minut och så fick jag ett meddelande från någon som läst. Jag fick några kommentarer, några sms. Och efter ytterligare några minuter hade jag fått några till. Flera av de som skrev känner jag inte, och de flesta har jag aldrig träffat. Men alla tog sig tid att skriva och ge feedback. Och då blev jag lugnare. De där katastroftankarna försvann inte, de fanns skrapandes kvar i hjärnans alla vrår, men sakta men säkert lindades de in i bomull och kändes inte lika vassa mot mitt pannben.

Idag är jag jätteglad att jag skrev det. Det känns bra. Jag tror på öppenhet och ärlighet, men eftersom jag är en del av filtersamhället och högst delaktig i ”kolla mitt liv”-fasonerna, känner jag att jag vill göra sånt här för att kunna leva som jag lär. Öppenhet och ärlighet. Allt är inte täckt av Gingham eller Aden. (Kan det vara den största bloggklyschan?)

Så återigen, tack för att ni mottog min ärlighet så fint som ni gjorde. Och framför allt, tack för att ni tar er tid att skriva era historier och erfarenheter. Det gjorde mig starkare. Och blödig såklart. Lipkärring som jag är.

Stora, stora kramar till er. ❤️

Detta är inlägg 27 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog