Reflektioner efter Tim – biografin om Avicii

Följande text handlar om biografin om Tim Bergling, även känd under artistnamnet Avicii. Jag har försökt att hålla spoilers borta. Vill även triggervarna då självmord och psykisk ohälsa är en del av innehållet.

_ _ _

”Jag behöver finna ett lugn eller en vilja som står emot min världsliga strävan efter framgång, eftersom det inte är ett hälsosamt läge att vara i, det orsakar mer stress och begär än lycka.”

De orden finns tryckta på pappersomslaget som omsluter Måns Mosessons biografi om Tim Bergling. När jag läste dem förstod jag att boken jag höll i mina händer nog skulle kännas mer än vad jag kanske räknat med när jag först bestämt mig för att läsa den.

Och kändes gjorde den. I början av boken möter jag en familj och en person som jag inte har så mycket gemensamt med, trots att Tim och jag är nästan jämngamla. Men jag känner igen de vardagliga små detaljerna. Tv-serier med mackor och oboy, låtar som fått en att fullkomligt tappa det på svettiga dansgolv och de stora, ogreppbara tonårskänslorna. Sedan får vi följa med Tim på ett stort äventyr, med hans passion för musiken som bränsle och med utdelningar och belöningar som inte bara gjorde gott. Ett äventyr som stundtals blev för stort för hans kropp och sinne att hantera.

Det var mycket jag inte visse om Tim Bergling och hans karriär. Att han var en oerhörd talang och ett musikaliskt geni hade jag förstått. Men vidden av hans framgång hade jag inte riktigt greppat tidigare. Även om dokumentären som Levan Tsikurishvili gjorde för SVT gav en nära inblick i Tims liv blev jag flera gånger överraskad av det spindelnät av artistiska namn och kontakter som omslöt honom. Och där satt han i mitten och ville bara skapa och utforska med sin musik. Jag visste inte heller att Oxycontin hade varit en så stor bov i historien. Då jag bara någon veckan innan jag läste boken såg Dopesick blev kopplingarna till Tims upplevelser genast klarare, och mörkare.

Måns Mosesson har gjort ett oerhört fint arbete med Tims berättelse. Ett oerhört researcharbete som ger så mycket kropp till det liv som Tim och familjen Bergling levt. Detaljer och innehåll får stå självständiga och starka i hela boken. Aldrig tar han själv plats i texten genom överdrivet värderade formuleringar eller invecklade och konstlade beskrivningar eller metaforer. Allt känns verkligt och värdigt. Precis så här vill jag att en biografi ska vara när jag läser den.

Jag försökte tänka på vad Tims livsverk, historia och tragiska öde kan ha för mening för oss när vi går framåt. Tim Bergling Foundation är startad av pappa Klas och mamma Anki, en stiftelse som ska stötta organisationer som jobbar för att förebygga självmord och psykisk ohälsa hos unga. Ett mycket viktigt steg – läs mer om stiftelsen här.

Men ett annat viktigt steg är någonting som Tim själv uttryckt, och som Mosesson så fint formulerat i boken.

”Om det nu fanns hemkunskap i skolan, där man fick lära sig att koka en jävla potatis, varför fick eleverna inte veta mer om hur de skulle hantera alla jobbiga känslor som kom med vuxenlivet? Varför fick de inte lära sig mer om stresshantering, varför stor det inte på schemat hur man övervann sömnsvårigheter och mörka tankar?” (s.244)

LOUDER FOR THE PEOPLE IN THE BACK!

Jag tror på riktigt att det här är nyckeln. Det spelar ingen roll hur mycket vi uppmuntrar våra vuxna medmänniskor att gå och prata med någon när de mår dåligt, eller hur många retreats eller rehab-ställen vi har i samhället. Allting börjar när vi är små. Jag påminns om ett citat från Robin Williams, i hans anförande i den amerikanska kongressen angående hemlöshet i Los Angeles – ”You can’t just keep picking people up, you have to stop them from falling.”

Faktumet att 50 000 barn och unga i Sverige har tankar på att ta sina liv varje år är oförlåtligt. Varje vecka dör tre av dessa i självmord. Tre liv som försvinner från jorden, för att vi inte har ett system som stoppar dem från att falla. För mig borde detta vara prio ett för varenda en som har någonting att säga om läroplaner och fokusområden i skolan. Att prata om känslor, förstå stress, neutralisera och känna igen ångest och oro ska du inte vara bortkopplad från fram tills du är vuxen. Då kan det vara för sent. Det behöver ske en radikal förändring, förbättring, när det kommer till den plats dessa ämnen får ta i skolsalarna runtom i landet. Våra unga mår skit.

Förutom de kloka tankarna, och den innerliga glöden fanns så mycket kärlek i Tim. Det är nog det starkaste jag tar med mig från boken. En vilja att villa alla väl, att rädda världen, att ge, ge, ge utan att begära något tillbaka. Vi ska vara tacksamma för den tid han fanns här på jorden, och det skimmer han lägger över oss sedan dagen han gick vidare.

_ _ _

Fler inlägg på ämnet psykisk ohälsa hittar du här.