Baksmällan av ett mästerskap

Följande är ett utdrag från mitt senaste nyhetsbrev – signa upp dig här!

Jag ska erkänna att det dröjde till dagen efter den långa avslutningsceremonin. Sekunderna efter att jag rutinmässigt på morgonen öppnat OS-appen och såg att det inte fanns något schema för dagen. Då slog den till.

Baksmällan efter OS påminner om den jag känner efter en arbetat säsong i Hockeyallsvenskan, och den som infann sig efter tre veckor i Hockey-VM-bubblan för ett par år sedan.

Precis som då dröjde det närmare en vecka efter att OS slutat innan jag riktigt kommit tillbaka i humör, rutiner och andra viktigheter att fylla mitt hjärnkontor med, men under den där veckan kändes det som att jag gick igenom allt. Sorg, glädje, frustration, nostalgi, vemod, desperation och saknad. Den där OS-bubblan åt upp mig, mina jag och hela mitt varande. Vardagen kretsade runt OS och OS rättade sig inte efter någon. Jag var OS undersåte.

Innan man dyker in i bubblan kan man inte föreställa sig graden av engagemang man ska nå. Att stå framför TV:n klockan 23:30, händer och fötter i konstant rörelse i ett försök att dämpa nervositet, den smarta klockan på handleden som varnar för hög puls. Den spända bröstkorgen som glömmer av att andas. En sport man aldrig tidigare intresserat sig för, men just nu finns ingen annan sport, ingen annan stund, inga andra människor som är viktigare än detta.

I denna tornado av känslor som jag upplevde under avvänjningsperioden förra veckan har jag ställt mig själv frågan: Vad är det som gör att jag blir så uppslukad?

Är det själva sporten och faktumet att jag tilltalas av att se människor utöva och tävla i sin sport? Är det en förtjusande straffspark i fotboll eller en hänförande taktik i beachvolleyboll? Är det skickligheten som krävs för ett ”snake-slag” i bordtennis eller precisionen som krävs för att pricka lerduvor? Kanske.

Är det att jag förtrollas av den vakuumliknande tystnaden strax före startskottet på 100-metersfinalen? Eller tusentalet träningstimmar som gymnastiktjejernas spänstiga kroppar vittnar om när de fullföljer saker på mattan som för oss vanliga tjommar skulle betyda ett möte med döden?

Är det vetskapen om hur mycket som står på spel för alla som är på plats på arenorna? Hur dom ägnat all sin vakna tid men även sina drömmar åt målet att stå just där dom står just då? Skörheten i hur snabbt det kan fulländas, och hur snabbt det kan vara över?

Eller är det att jag i atleternas glädje hittar en egen glädje, i deras motgång känner deras besvikelse, i deras gemenskap påminns om det finaste som finns i vår värld. Gemenskapen. Aldrig känner man sig så nära personer – som man på alla plan är så långt ifrån – som under ett mästerskap.

Den där gemenskapen som dessutom finns på läktarna, på gatorna, i sms-trådar, i vardagsrummen, på internet. Den där vi alla hejar på något och vi alla har något att hoppas på. Ett höjt glas mot någon i samma tröjfärger på andra sidan bardisken, en fredlig high five med en motståndarsupporter efter att matchen är avgjord. Vi gjorde vårt bästa för det vi hoppades på. Och i det är vi förenade.

Jag saknar allt. Så den egentliga frågan är väl helt enkelt – hur kan man så intensivt sakna något som inte är en person eller en plats eller ett fysiskt ting?

Fråga till dig: Vad betyder sportens värld för dig?