Personligt
-
#TB till när jag hade dille på limegrönt
Träffade Madde idag, på Mälarpaviljongen. Mycket härligt att njuta av solen och värmen. ÄNTLIGEN. När jag kom hem hittade jag denna bild i arkivet. Den är tagen i oktober 2009, om jag inte är ute ock cyklar, och jag hade inflyttningsfest i lägenheten jag och min dåvarande pojkvän köpt. Madde var där, söt som alltid. Men det som är mest iögonfallande med bilden är alla limegröna inredningsdetaljer! Haha! Jag är inget inredningsgeni, men det här med ”accentfärg” inser till och med jag att det kanske inte är så hett längre… Detta är inlägg 62 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog
Du kanske också gillar
Minneslappar och hopp på Drottninggatan
Söndagshoroskopet
Bättre sent än aldrig.
-
Känslan man upplevt många gånger förr – men som ändå knockar luften ur en
Vi vet precis hur det kommer att bli. Vi har varit med om det så många gånger tidigare. Varje år händer samma sak. Våren. Den underbara, livfulla, energigivande, glädjerusiga, värmande våren. Det räcker liksom med att titta ut genom rutan när man vaknar, höra ett specifikt fågelkvitter och se hur vinden vilar i de stilla träden. En sekund tar det. Och så vet man. Därefter är Den där dagen ett enda rus. Man tar en omväg på väg hem från affären, för att man inte vill gå in igen. Man ler fånigt bakom solglasögonen mot människor man möter på trottoaren. Kanske till och med en artig nickning, som en förstärkning…
-
Sista veckan in my twenties.
En vecka. 7 dagar. Mina sista dagar med en tvåa först i ålderssiffran. Pirrigt! De senaste 4-5 åren har jag legat steget före och i princip sagt att jag är till exempel 25, fastän jag har flera månader kvar som 24-åring. Då har det inte varit speciellt svårt att ställa om hjärnan när födelsedagen väl passerat. Men den här gången har jag inte en enda gång sagt att jag är 30 när ågon frågat. Jag har sagt 29 in i det sista. Och jag är helt övertygad om att jag av ren reflex kommer säga att jag är 29 i några veckor efter den 4:e maj. Trettio ligger så konstigt…
-
Låt tiden av dimma och sömnbrist komma
I år har jag sett ofantligt få NHL-matcher. Det har nog mycket att göra med att jag har ett relativt nytt jobb, samt – som ni som känner mig vet – att jag älskar att sova. Förra året kunde jag anpassa mitt NHL-tittande väldigt bra till skola och kvällsjobb på GT, men i år har det varit svårare. Men nu är det dags! Nu blir det lite naddsuddning framöver. Det finns ju ingenting som är så fint att när matchen är slut upptäcka att fåglarna berättar morgonhistorier från en gryningsfuktig kvist och solens strålar kittlar sig fram genom fönsterrutan. Det känns som att man är den enda i världen som…
-
Sol i sinne, iskall inne
Jag veeeet. Det enda jag gör är att gnälla på vädret och hur kallt/blött/grått det är. Förlåt. Men jag blir på riktigt gråtfärdig varje morgon när jag vaknar och regnet hänger i luften. Och när vinden suger tag i mig, kall och hård, vill jag bara vända hemåt och gå i ide. Jag har sagt det förr och kommer högst troligt säga det igen. Jag är inte skapt för kyla. Nu ligger jag i sängen, under mitt duntäcke, med raggsockar, tajts och mysbyxor på underkroppen och långärmad t-shirt och hoodie på överkroppen. Redo att sova. Klädd så som jag måste för att inte frysa. Blir inte ens glad av att titta…
Du kanske också gillar
Morgonstund har guld i mun.
Sommar i Stockholmsbubblan
Blogg100: Första utmaningen
-
Födelsedagskärlek med världens bästa syster.
Det är alltid lika sjukt att tänka på hur gamla mina småsyskon är, framför allt Hanna. Hon som är den yngre, snyggare, skönare versionen av mig och som har hela livet framför sig. Hon som är typ 22. Eller? I tisdags fyllde hon 27, vilket innebär att hon faktiskt är vuxen. Och hon har fortfarande hela livet framför sig, såklart, men för mig är hon fortfarande 22 (och jag är således 25). I går hade min älskade Hanna en jättehärlig födelsedagsfest i lägenheten på Kungshöjd. Massa gäster från hennes förflutna och nutid blandades i ett härligt potpurri. Skratt, dans, kärlek och glädje. Precis som det ska vara. Hanna hade satt…
Du kanske också gillar
GÄSTBLOGG: Lisas lärdomar inför studenten
När stress blir till förlamning
Kärlek i G-town.
-
Spotifylistor – a never ending story.
Något som varit ett ständigt pågående arbete, ångestmoment och strukturellt virrvarr för mig sedan 2006 är upplägget på Spotify-listor. Jag har gått från att ha enbart artistuppdelat till att ha tidsbaserade listor som till exempel ”Höst 2015” eller ”Nyårsafton 2012”. Det har dessutom funnit luddiga listor med namn ”Oförskämt bra låtar”, ”Boost” och ”Magic”. Många av dem spårade ur, blev alldeles för stora och spretiga. Jag har dessutom varit sjukt dålig på att rensa mina listor och samlade på mig sjukt många tillslut. Men i höstas när jag var hemma i Göteborg en helg satt Lisa och rensade och strukturerade bland sina listor, och så döpte hon en av listorna…
Du kanske också gillar
Att hantera ett sönderslitet hjärta
Flytthelvetets mörker.
Träningsstatus: It’s complicated
-
Fiona, min Fiona
Att flänga fram och tillbaka mellan Stockholm och Göteborg så mycket som jag gjort de senaste åren har aldrig känts speciellt jobbigt. Visst, jag har ju berättat om min enorma separationsångest, och det är ju aldrig roligt att gå upp vid 05 på morgonen för att hinna med ett tidigt tåg. Men själva uppdelningen av tid mellan de olika städerna gör mig ingenting. Tvärtom. Jag hämtar energi i Göteborg för att kunna vara bra på jobbet i Stockholm. Win win. En person som gör mina vistelser i Göteborg ännu lite bättre sedan oktober är Fiona. Jag vet, det är per definition ingen person, hon är en hund, men hon…
Du kanske också gillar
Min långfredag i bilder
En dag när tiden står still.
När man fastnar i kamerarulle-träsket
