Personligt
-
Idag är jag tacksam.
Dimman från i fredags har legat som ett täcke över mitt sinne idag. Mitt hjärta är fortfarande tungt och blöder för de som miste livet igår. Att livet ska gå vidare känns så otroligt svårt. Hur ska familjerna någonsin läka? Jag tänker på dem konstant. Kan inte tygla sorgen. Och idag har inte velat lämna min familjs sida. Jag är tacksam för alla personer som sprider kärlek och värme i Stockholm. Jag är tacksam för alla poliser, vårdpersonal, välgörenhetsorganisationer, medmänniskor och volontärer som jobbat oavbrutet och osjälviskt för att underlätta för andra och göra verkligheten till en uthärdlig plats igen. Jag är tacksam för alla miljoner blommor som symboliskt klär…
-
Att hantera ett sönderslitet hjärta
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg. Jag var helt ärligt inte säker på om jag skulle skriva något över huvudtaget. Men min själ ligger i tusentals spillror längst ner i ett djupt, svart hål. Och för att ge mig själv en chans att tejpa ihop den igen testar jag att skriva. Stockholm, du fina stad som jag fått förmånen att kalla hem. Du härliga plats fylld av möjligheter, liv och framtid. Idag blev du sårad. Illa. Idag blev vi alla sårade ända in till benmärgen. Idag testades vår verklighet. Det som händer i min kropp när någonting sådant här händer går knappt att beskriva. Men jag…
-
Kärlek i G-town.
Jag är så kär i Göteborg. Känner mig nästan lite berusad varje gång tåget rullar in till perrongen och jag möter västkustluften. Och när våren är på ingång blandas berusningen med ett distinkt pirr i bröstet. Jag ser fram emot en avslappnad, energigivande och glädjefylld helg i min stad. Lova att vinka om ni ser mig strosa förbi längs Avenyn eller sitta och spana på en bänk i Linné! Detta är inlägg 37 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog
Du kanske också gillar
Sista kvällen som 29-åring.
GÄSTBLOGG: Lisas lärdomar inför studenten
Harmoni i juni
-
När man fastnar i kamerarulle-träsket
Det är ju allmänt känt att Youtube är ett avgrundsdjupt hål att falla ner i. Det går ju knappt att titta på ett klipp längre, för det finns alltid en miljon grymma förslag på vad du ska fortsätta titta på efteråt. Och svaga som vi människor är blir det alltid ett extra klick. Och ett till. Och ett till. Precis samma fenomen händer när jag tittar igenom min kamerarulle i mobilen, eller ännu värre, bildmappen på datorn. Oh my. Ikväll fastnade jag rejält på diverse korta Snapchat-moments, längre och mer ambitiösa filmskapelser och annat smått och gott. Och eftersom jag måste tillbringa de sista sex minuterna på dygnet till att packa inför…
Du kanske också gillar
Tankar om att fylla 30
En klassisk morgon i det Kalméuska hushållet
Queencirkeln ska slutas
-
Tankar om att fylla 30
Idag är det exakt en månad till jag fyller 30 år. The big three-oh. Trätt-jo. Dirty thirty. Eller i mitt tycke – i alla fall tänkte jag så när jag var yngre – vuxen. Jag får en del frågor, från både nära bekanta men också förvånansvärt avlägsna bekanta, om åldersnoja, stress, milstolpar och livsmål. Konstigt det där, hur nyfikna folk är på om man ”uppnått det man velat” när man fyller trettio. Och hur de inbillar sig att deras liv, eller någon annans för den delen, är en typ av mall för hur man bör ha det när man fyller tre decennier. Att alla ska vilja ha det som dem,…
-
Serier, sömn och konflikten dem emellan
Så länge jag kan minnas har jag alltid haft igång tv:n, eller på senare år datorn, när jag ska somna. Det började nog mest som en tillfällighet, när jag fick min första tv på rummet var jag runt 13-14 och program som Ally McBeal, Jackass och Big Brother gjorde att jag inte kunde slita mig. Jag drog ner till en plutt på volymen och kollade i smyg hemma i föräldrahemmet. Jag stängde aldrig av tv:n efter att programmen var över, det flimrande ljuset var en ständig kvällskompis för mig när jag skulle sova. Jag vet inte vad det beror på, men det där beteendet har följt med mig till alla…
-
Depp.
Man tror att det inte ska göra lika ont att skiljas från sin familj när det är de som lämnar en själv, som det gör när man lämnar dem. Men när mina systrar, pappa, Anna och Niclas lämnade Stockholm i dag, och jag såg deras bilar rulla iväg gjorde det precis lika ont som när jag åkte ifrån dem i Göteborg för ett par veckor sedan. Därför är jag fåordig idag. Brister av kärlek för de här personerna. Men stolt över att jag ändå håller liv i #blogg100. Detta är inlägg 32 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog
-
En dag när tiden står still.
Det var flera månader sedan alla mina systrar var här i Stockholm på besök senast. Nu är de här igen, och det är helt otroligt, nästan läskigt, vilken bubbla jag går in i när jag är med dem. Jag glömmer att svara på sms, kollar knappt av mina sociala medier och tappar bort både dag och tid. Vi tog en lång sovmorgon efter att vi sett på film ända in på nattlig timma igår. Sedan åt vi en mysig frukost innan vi gjorde oss i ordning för en utflykt. Jag tänkte att det passade att göra lite turistiga grejer när tjejerna var här, så vi åkte till Gamla Stan och…
