Modet, framtiden och Jessica Campbell

Följande är ett utdrag från mitt senaste nyhetsbrev – signa upp dig här!

På det för Amerika symboliska datumet 4 juli presenterades den historiska nyheten att Jessica Campbell blir det första kvinnan att ta plats i båset bakom ett NHL-lag – Seattle Kraken. Det var inte första gången hon blev historisk, hon har krossat flera glastak före det. Hon stod i båset som assisterande tränare till Toni Söderholm för det tyska landslaget i hockey-VM 2022 och hon stod som assisterande tränare i Coachella Valley Firebirds, Seattle Krakens AHL-filial (som tog sig till final under båda säsongerna hon var där).

Efter att ha både intervjuat Jessica och lärt mig mycket om henne från andra kan jag inte nog understryka hur självklar den här rekryteringen känns. Jessica har en stark tro på det hårda arbetet, passionen, att ingenting kommer gratis och att allt har sin tid. Hon pratar om growth mindset, att vara initierad och att alltid leta efter personers starkaste sidor. Hon är fokuserad på vad hon kan erbjuda genom sin expertis och sina erfarenheter.

Det som stuckit ut mest med Jessica när jag pratat med henne är balansen hon hittat mellan att vara en förebild och någon som trampar upp nya stigar – det går ju inte att blunda för faktumet att hon är kvinna i en mansdominerad värld – och att låta det ha exakt noll påverkan eller betydelse i sin övertygelse och i sitt arbete. Hon är coach. Hon har en visselpipa. Hon har en roll i ett lag med hockeyspelare. Det är allt hon fokuserar på. Samtidigt är hon väl medveten om att det krävts mod och vidgade vyer från människor i ledande positioner för att hon skulle kunna stå där hon gör idag.

”Because of the bold decisions, beginning in Malmö, I have no longer been held back, but only welcomed into a space that traditionally would have otherwise been challenging”, berättade hon och hänvisade tillbaka till tiden som skills coach i Malmö Redhawks.

Och för Seattles del, där Jessica Campbell från och med säsongen 24/25 ska vara en del av ledarstaben, är mod en obestridlig faktor. Man är givetvis medveten om att ett sådant beslut är mer – i brist på ett bättre ord – ”obekvämt” än en traditionell rekrytering. Tänk vad lätt det varit att välja någon annan.

Men Jessicas meriter är odiskutabla. Hennes kvaliteter och kunskaper och skills talar för sig själva. Och så länge dom får vara den enda ledstjärnan i en rekrytering, i en framtidsplan, så spelar det inte så stor roll huruvida ett glastak finns där eller inte. Jessica ska göra ett jobb.

”Some call me brave, but I don’t see it that way. I have always just focused on doing what I love, even if it’s hard. Showing up, being committed and not focusing on barriers that stand in the way”.

Framtiden är lång. Förändring tar tid. Utveckling kräver hängivenhet. Men med små, modiga beslut kan vem som helst skjuta gränserna framåt. Det krävs inget stort plums för att det ska bli vågor. Men någon måste våga hoppa.

Jag gissar att verkligheten kommer att vara utmanande. Det är lätt att hacka på saker som sticker ut – exempelvis en kvinnlig coach – när det går dåligt för ett lag. Kanske kommer hon få mer kritik än vad en manlig motsvarighet hade fått om Kraken ligger sist i Pacific Division efter halva säsongen. Kanske är kritiken rättvis, kanske är den obefogad. Oavsett kommer strålkastaren att lysa starkare på Jessica Campell, rätt eller inte. Och det kommer – återigen – att krävas mod.

Men som Jessica själv sagt; ”Courage is contagious. Bravery inspires bravery.”