Tuesday. Bruceday.

Då jag nyss är hemkommen från en oerhört trevlig födelsedagsmiddag på Brillo, där vi firade en härlig vän, är jag både trött och smått berusad. Så detta inlägg blir ett kort sådant.

Jag hade min Bruce-tisha i sändningen idag! Brukar normalt sett klä mig lite mer propert när vi spelar in, men idag fick jag feeling på morgonen och slängde på mig den urtvättade, kärleksdrypande tygbiten.

Det blev ett allvarsamt avsnitt av PowerPlay, efter sviterna av de hemskheter som en SHL-profil kastat ur sig till en främling efter en lagfest. Avsnittet ser ni här. Jag orkar helt ärligt inte skriva mer om händelsen. Dels är jag sjukt ledsen över att det hände, dels är jag bestört över hur mycket skit det dragit med sig i kommentarsfält och twittersvar. Är inte redo att ge upp på mänskligheten än, men man börjar ju undra ibland.

Jag kollar alltid igenom varje avsnitt när det väl publiceras. Jag studerar mig själv och ser om jag kan utveckla det jag gör och säger, vill hela tiden bli bättre. En sak jag noterat med mig själv när jag sitter i studion är hur jäääävla mycket jag använder mina händer när jag pratar?! Alltså, herregud. Det är som om någon satt en bunke med vispgrädde mellan händerna på mig och jag fått en tidsgräns på hur långt det får ta att vispa den hård.  Måste verkligen börja tänka på det.

Tröjan var ju fin i alla fall.

Natti!

Detta är inlägg 28 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog