Att hantera ett sönderslitet hjärta

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg. Jag var helt ärligt inte säker på om jag skulle skriva något över huvudtaget. Men min själ ligger i tusentals spillror längst ner i ett djupt, svart hål. Och för att ge mig själv en chans att tejpa ihop den igen testar jag att skriva.

Stockholm, du fina stad som jag fått förmånen att kalla hem. Du härliga plats fylld av möjligheter, liv och framtid. Idag blev du sårad. Illa. Idag blev vi alla sårade ända in till benmärgen. Idag testades vår verklighet.

Det som händer i min kropp när någonting sådant här händer går knappt att beskriva. Men jag ska försöka. Det första som händer är den plötsliga, men alltid lika slagkraftiga, klumpen i magen. Det är konstigt, ena sekunden är den inte där, andra sekunden har jag en fotbollsstor knöl mitt i buken som kräver så mycket uppmärksamhet att hjärnan blir yr. Denna olustiga, svarta klo som griper tag i innanmätet av mig.

Det som händer sedan är illamåendet. Känslan av att det enda som någonsin kommer kunna få den mörka massan i magen att försvinna är att kräkas. Det är en demon som måste ut. (Jag lider dessutom av emetofobi, rädsla för att kräkas, vilket gör det hela fullkomligt olidligt).

Sedan kommer orkanen i bröstet. Oro, ångest, olust och rädsla blåser upp till storm. Paniken. Tankarna. Allt sopas upp längs med marken och drivs in i den kraftiga tornadon. Jag blir dåsig, svag i benen, skakar i hela kroppen.

Sist kommer tårarna. Hjärtat brister på det våldsammaste sätt och den klump i halsen som började bildas när det första slaget i magen kom, får tillslut ett utlopp och jag gråter, gråter, gråter. Gråter för offren. Gråter för de drabbade. Gråter för de som är oroliga över sina vänner, kollegor och familjemedlemmar. Jag gråter för de människor som får obeskrivliga besked och för de som är själsligt ärrade för livet. Gråter för alla barn som alldeles för tidigt behöver lära sig de olika nyanserna av världen. Gråter för den rädsla jag känner, som vi känner, inför framtiden. Men mest av allt gråter jag för att jag inte riktigt vet vad annars jag kan göra. Maktlöshetens förlamning. Jag vill poängtera att jag inte på något sätt tycker att det är synd om mig. Det gör bara så jävla ont.

Tanken på att miljontals människor i vårt fina land idag har upplevt det jag beskriver ovan gör mig kraftlös. Att så många tvingats uppleva stormen. Klumpen. Tårarna. Det är paralyserande. Och det var ett lamslaget Stockholm vi fick se kort efter att det obeskrivliga hände.

Men bara för några sekunder. I det ofantliga mörker som lade sig över staden strålade strimmor av ljus. Kärleken, möjligen tilltufsad och sparkad på, reste sig i vår vackra huvudstad. Medmänsklighet, barmhärtighet, välvilja och hjälpsamhet. Starka urkrafter bildade ett enormt staket för att bromsa orkanen. Ingenting är ogjort, alla sår finns kvar, men godheten är starkare nu än jag någonsin upplevt den. Det är en klyscha och det kommer att fortsätta vara världens vackraste klyscha. Hur mycket vi än gråter och vill ge upp får vi aldrig låta ondskan vinna.

Mina tankar går oavbrutet till offren och alla de som mist någon idag. Jag kan omöjligt förstå vad ni går igenom och ni har mina djupaste kondoleanser. Jag önskar vi kunde göra det ogjort, för att era hjärtan skulle bli hela igen.

Detta är inlägg 38 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog