Tysta minuter och öronbedövande ögonblick

Ännu en dag har passerat. En dag som skulle efterlikna den vardag jag hade innan klockan 14:53 den 7 april 2017. Och vardagen fanns där idag. Tidig morgon, grus i ögonen, dusch, kaffe, promenad till jobbet. Skriva, fixa, prata i telefon, klippa, klistra. Allt var som det skulle vara. Fram till klockan 12. Då gick jag i snålblåsten, ner mot vattnet i hamninloppet, bara ett stenkast från Göteborgskontoret. Håret stod åt alla håll, halsduken var på väg att slita sig och linserna torkade i ögonen.

Klockan 12:00 hölls en tyst minut över hela landet för de personer som miste livet i fredagens lastbilsattack. Jag tillbringade deras minut vid ett rivigt vatten. Det var vilt som kärleken och skiftade i färg, precis som livet. Jag kommer alltid att minnas den stunden.

Jag gick sedan tillbaka till den tänkta vardagen och fortsatte med mina bestyr. Därefter bestämde jag mig för att fortsätta mitt business as usual-tema och gå och jobba på hockeyn i Scandinavium på kvällen. Leta parkering, hälsa på branschkollegor, trappor, trappor, trappor. Caesarsallad från McDonalds, Instastory, EliteProspects. Sedan rycktes jag från vardagen igen. Ytterligare en tyst minut hölls för offren i fredags, och för den tragiskt omkomne unge målvakten Markus Olsson i MoDo. 12044 personer, plus ett hundratal volontärer, Got Event-anställda, journalister och funktionärer, lät tystnaden sänka sitt sorgsna täcke över Scandinavium. Värdigt, respektfullt, rörande. Ett knäpptyst Scandinavium. Så långt ifrån verkligheten man kan komma.

Men så var vi tillbaka i vardagen bara några ögonblick senare och samma folkskara som sekunderna tidigare varit knäpptyst var plötsligt fyllda av vårskrik och öronbedövande applåder. Energin kom tillbaka. Jag kände att jag fick luft igen, efter två minutlånga knytnävsslag i bröstkorgen denna måndag. Att ha idrott som sin fristad och distraktion är rätt skönt ändå. För imorgon är det vardag igen. Och då börjar allting om.