Fiona, min Fiona

Att flänga fram och tillbaka mellan Stockholm och Göteborg så mycket som jag gjort de senaste åren har aldrig känts speciellt jobbigt. Visst, jag har ju berättat om min enorma separationsångest, och det är ju aldrig roligt att gå upp vid 05 på morgonen för att hinna med ett tidigt tåg. Men själva uppdelningen av tid mellan de olika städerna gör mig ingenting. Tvärtom. Jag hämtar energi i Göteborg för att kunna vara bra på jobbet i Stockholm. Win win.

En person som gör mina vistelser i Göteborg ännu lite bättre sedan oktober är Fiona. Jag vet, det är per definition ingen person, hon är en hund, men hon känns mänsklig för mig. Jag har aldrig träffat en hund med så mycket personlighet som hon har, jag har aldrig connectat så fint med ett djur. Hennes ansiktsuttryck säger nästan mer än vad en människa skulle kunna förmedla med ord. Och hennes kroppspråk vittnar om liv, nyfikenhet och kärlek. Älskade, Fiona. Vad glad jag är att du kom in i mitt liv. Well, in i Hanna och Niclas liv i första hand, men även i mitt.

Och vet du vad det bästa är? Jo, som enbart gudmor och icke målsman slipper man allt det jobbiga. Sena kvällskissar, söndertuggade mattor, ansvar för mat och hälsa. Jag får allt det goda. Mys, lek, värme och en väldans massa kärlek.

Puss på dig, Fiona!

Detta är inlägg 52 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog