Gyllene roadtrip!

Jag träffade Thowe på ett glas i fredags och hon frågade om jag ville följa med till Jönköping på lördagen, för att se match 7 i finalen mellan HV71 och Brynäs. Jag hade faktiskt haft tankar på att åka dit och jobba, men vi hade redan två personer på plats och jag misstänkte att det skulle vara svårt att få ackreditering för en till. Så  jag såg fram emot att följa spänningen från tv-soffan. Men så sade Thowe att Jocke och hon skulle åka ner och hade en biljett över och undrade om jag ville följa med. Klart jag ville!

Jag var lite halvseg när vi väl skulle bege oss på lördagen, efter en rivig AW på fredagen, men bilresan gick förvånansvärt bra! Paret Larsson var stabila bakom ratten.

Jag valde en rätt härlig eftermiddag att göra mitt premiärbesök i Kinnarps Arena. Otroligt härlig faktiskt. Matchen var häftig, spänningen låg som ett taggigt täcke över publiken och jag trodde arenan skulle lyfta när det förlösande övertidsmålet väl kom. Såna där scener blir jag aldrig, aldrig, aldrig mätt på. Handskar som kastas, hjälmar som slits av, eufori i blickarna och röster som skär sig i lyckotjut. Det oregelbundna åkmönstret hos spelarna när de är så lyckliga att de inte vet vart de ska ta vägen, tills de till slut hittar en samlingspunkt och omfamnar varandra i oändlig glädje. Det spelar ingen roll vilket lag, vilken ålder, vilken sport, vilken nivå. Det är alltid lika vackert. Och jag påmindes mycket om när Frölundas guldhjälmar prydde Göteborg ifjol.

Tack, HV71, för guldscenerna. Tack, Brynäs, för en fantastiskt underhållande finalserie. Och sist men inte minst – grattis, Simon Önerud, till en otroligt fin säsong och till Stefan Liv Memorial Trophy. Den historien är ju en gyllene saga i sig.

Detta är inlägg 60 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog