Recension: Harry Styles – Harry Styles

En nybliven vän sade att han aldrig läst en så positiv recension av något av Ed Sheerans verk tidigare, efter att jag skrivit det här inlägget. Och risken finns att jag överhyllar Harry Styles här också. Men då får det vara så. Jag är en glass half full-människa, även när det kommer till kritiskt och objektivt granskande. Om det gör mig till en dålig amatörrecensent så är det helt okej med mig.

Här nedan kommer mina betyg på låtarna på Harry Styles solodebut-album. Längst ner finns Spotifylistan med låtarna så ni kan hänga med i recensionen.

1. Meet Me in the Hallway (KK)

Första ordet som dök upp i mitt huvud när han började sjunga var ”psykadelisk”. Jag har aldrig varit hög, men jag tänker mig att den här låten skulle kunna bli soundtrack till en sådan upplevelse. Den andra saken jag reagerade på var hur melodin till frasen ”Just let me know, I’ll be out the door” påminde väldigt mycket om Sign of the Times-frasen ”We never learned we’ve been here before”. Det tänker jag dock inte på längre. Jag är inte superförtjust i plattans första track, men jag gillar variationen mellan mjuk, skör stämma och den distinkta och repiga Harryrösten.

2. Sign of the Times (KKKKK)

Skrev ett eget inlägg om den här låten när den kom ut som första singel, den recensionen hittar du här. I texten skriver jag bland annat ”Uppgivet men hoppfullt. Raspigt men lent. Fint.” Jag gav Sign of the Times KKK+ i den första recensionen, men precis som jag trodde har den vuxit på mig och blivit starkare när jag lyssnat flera gånger.

3. Carolina (KK)

Låter som om den skulle kunna vara ett ledmotiv till en Netflixserie som utspelar sig i öknen. Här får jag Beatles-vibbar! Framför allt i verserna. Jag vet inte riktigt vad det är men jag har lite svårt för de här ”mellanlåtarna”. Jag vill antingen ha mer tryck, eller så vill jag att det ska tonas ner och bli försiktigt och ömt. Jag kan i och för sig tänka mig att den här blir rätt skön live.

4. Two Ghosts (KKK)

Nu snackar vi! Appropå försiktigt och ömt. Mjukt, varmt och mysigt. Älskar kombinationen akustisk gitarr och distinkta elgittar-detaljer. Harry låter avslappnad och harmonisk.

5. Sweet Creature (KKKK)

En av mina favoriter på skivan. Det är något speciellt med låtar som går i dur och bara har akustisk gitarr och blygsamma körstämmor som effekter. Fin melodi och text. Älskar när man hör Harrys wailningar på avstånd i det sångfria sticket.

6. Only Angel (KKK)

Spännande inledning! Änglalika ljud, piano, stråkar, diffusa halvviskningar, doa-kör. Man fattar verkligen inte vad som komma skall. Men när det väl kommer blir man ju glad! Här får jag lite Rolling Stones-känslor. Det är svängigt och retro. Klassisk rock. Och, herregud, rösten! I slutet av låten får man ett smakprov på vad han är kapabel till, och vilken speciell röst han faktiskt har. Låten i sig är väl inget mästerverk, men duger gott som stämningshöjare eller ”dansa med dammsugarröret när man städar”-låt.

7. Kiwi (KKKK+)

Vilket drag! Det här gillar jag som bara den. Och jag ska erkänna att jag sett ett klipp när Harry framför denna helt grymt bra, på en svettig klubb i London. Det gör väl att jag tycker om den ytterligare. Här drar han på ordentligt med både rockmusik och rockröst. Älskar ekot på rösten i verserna. Råa gitarrer, raspig stämma och bombastiska trummor. Den här blir det många lyssningar på i sommar.

8. Ever Since New York (KK)

Påminner inledningsvis mycket om något som U2 har gjort. Jag gillar trumtakten väldigt mycket, men det här är en otroligt enformig låt. Både i text och melodi. Rätt tråkig faktiskt. När han sjungit denna live (som jag sett på Youtube) går han upp en oktav på slutet, vilket hade varit nice om han gjorde på skivan också. Det skulle i så fall vara den enda gången det faktiskt händer något, men helt ärligt är inte det speciellt upphetsande heller.

9. Woman (KK+)

Den som inte tänker på Bennie and the Jets räcker upp en hand! Nästan löjligt likt Elton John-alstrets intro. Jag gillar verserna helt okej, och jag fattar att han vill uppnå något skönt i refrängen där han bara sjunger ”Woman” och ”lalala”. Men den ger mig inte speciellt mycket. Till och med gitarrsolot känns lamt.

10. From the Dining Table (KKKK)

MYSET! Det är sjukt mycket José Gonzales över detta, vilket aldrig är fel. Denna låt är perfekt som soundtrack för att ligga i sängen med bredvid sin älskade, dra ett finger längs hans ryggrad när han sover. Och med solens strålar som tatuerar värme och liv på hans hud. Otroligt stämningsfullt, speciellt med den ökande intensiteten, stråkarna och stämmorna framåt den senare delen av låten. Mys var ordet.

 

Sammanfattning

En sak som jag har svårt att ta ställning till är den enorma blandningen av stilar och influenser på albumet. En del av mig älskar att han blandar så mycket som han gör och att man kan lyssna på Beatlesvibbar och José Gonzales-toner om vartannat. Det är befriande. Man behöver inte göra ett album som följer en övertydligt röd tråd. Men en annan del av mig tycker att det känns lite krystat. Som att Harry så desperat vill bli av med pojkbandsstämpeln och visa vilket brett register han besitter. Han vill visa att han bytt väg. Men han vill visa det så himla mycket att han gått all in på bredd och olika vägar. Det spretar lite för mycket.

Men så tänker jag på hur jag själv hade gjort om jag skulle spela in ett album. Jag hade troligtvis också velat blanda. Jag hade haft en Mariah Carey-låt, en Queen-låt, en Elton-låt, en Eagles-låt, en Håkan-låt, en James Morrison-låt, en Beyonce-låt etc. Så jag känner ändå inte att jag har rätt att kritisera den nyblivne soloartisten. Han gör sin grej. Och det är uppfriskande.

 

Och för er som ännu inte sett Harry Styles Carpool Karaoke med James Corden – enjoy!

Detta är inlägg 84 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog