Den senaste bok jag läste var för bra för att jag inte ska skriva några rader om den.
När jag först blev tipsad om JoJo Moyes bok ”Me Before You” lade jag ingen större vikt vid alla lovord och hyllningar. Jag fick till och med höra en del av handlingen utan att känna mig speciellt dragen till den. När jag månader senare står i bokhandeln och drömmer mig bort, frossar i drömmar om alla de bokvärldar jag ännu inte besökt, dyker boken plötsligt upp i mitt blickfång. Det var inte bara det att boken, precis som alla Jojo Moyes senaste utgåvor, hade ett fantastiskt bokomslag utan orden ”ME BEFORE YOU” verkligen talade till mig.Det finns något med denna bok som gör att jag direkt när jag läst färdigt ville börja om, samtidigt som jag kände att jag aldrig mer ville läsa den. Jag ville minnas den samtidigt som jag ville glömma den. En säregen känsla som jag sällan får efter att ha läst en bok. Kanske hade det varit annorlunda om mitt liv sett ut på ett annat sätt, eller om jag haft andra omständigheter runtomkring mig. Men just då, just på den platsen i livet, gick boken rakt in i mig.
När huvudpersonerna Will och Lou först träffas är luften mellan dem så tjock att den nästan fastnar i lungorna. Det finns ingenting mellan dem som klickar, och de verkar mest lida av varandras närvaro. Att denna relation sedan skall förändras förstår jag ganska omgående, men att den skall utvecklas till den komplexa och starka, liksom sköra och ömtåliga relation som sedan kommer har jag aldrig kunnat inbilla mig. Det finns någonting outtalat magiskt mellan dem som ingen annan kan komma nära.
Många gånger under berättelsens gång måste jag avbryta läsandet för att ångesten växer sig för stark inom mig. De där skenande bufflarna som inte går att hejda klampar så hårt i bröstet att jag bara vill skrika. Vissa stycken är rent ut sagt vidriga att ta sig igenom. Men jag gör det ändå.
Det finns delar i boken som får mig så känslosam att jag skamset måste torka tårarna när jag sitter och läser på spårvagnen, i hopp om att ingen sett mig. Lika fånig känner jag mig när jag fnissar till över något fyndigt i boken.
Visst kan jag ibland tycka att det blir lite långrandigt kring Lous stereotypa omständigheter, ett grått England och den fattiga vardagen, men även dessa stycken har en viktig roll i berättelsen.
Jag har endast få gånger tidigare upplevt en bok så komplex och beroendeframkallande som Me Before You. Sidorna fladdrar förbi och timmarna går och när jag kommer till sista kapitlet måste jag hejda mig. Jag vill egentligen kasta mig över avslutet men jag vill heller inte att berättelsen skall ta slut.
På samma sätt som Lou sakta förvandlas och utvecklas i historien känner även jag att jag formas och växer av orden. Lyckan och sorgen i boken bildar ett oförklarligt svart hål inom mig som nu sakta behöver fyllas med ytterligare upplevelser och äventyr. Jag är redo för framtiden.
