GÄSTBLOGG: Lisas lärdomar inför studenten

I förberedelserna inför detta inlägg har sinnesstämningen varierat mellan ASPEPP och ångest. Alltså allt från planering av listor, tips och gråtstämning till att jag har skrattat mig själv i ansiktet och insett att ingen vill läsa om det där. Ni flesta som läser detta har antagligen tagit studenten. Och gymnasiet kanske inte var det svåraste ni har behövt gå igenom. Jag köper det. Jag är medveten om att jorden inte slutar snurra för att jag, en random person, tar studenten. Men nu ska jag sluta be om ursäkt för mig själv. Nu kör vi. Jorden slutar ändå snurra liiite.

Jag tar alltså idag studenten från Donnergymnasiet i Göteborg. Där har jag läst Natur med inriktning Natur i tre år, och 13:30 springer jag och mina vänner av färjan Älvsnabben vid Röda sten skrikandes. Jag hoppas ni som har tagit studenten blir fyllda av glädje när ni tänker tillbaka på den dagen när ni sprang ut. Jag är mest rädd att jag ska trilla av båten.

Dessa tre år har kantats av fest, nervositet, kärlek, stress, skratt, trötthet, prestationsångest, dans, tårar, ilska. Som för de flesta andra kanske. Jag har fått handskas med problem jag aldrig mött tidigare. Hur hanterar man livet när det är för mycket, och allt känns för viktigt för att prioritera bort? Hur hanterar man ett brustet hjärta? Hur lär man sig trigonometri? Vad bör man lägga upp på Instagram? Och hur fan i röven flirtar man? Det är svåra svåra svåra frågor som jag absolut inte har lärt mig. Långt ifrån, jag är snarare mer förvirrad än innan. Men nu vet jag i alla fall att man kan överleva även om man inte har svaren. Förutom detta har jag behövts handskas med en hel del psykisk ohälsa. Under mina tre år gick jag igenom två depressioner och en ätstörning. För att bestryka detta redan nu: Jag är inte ensam om detta. Det finns människor, vänner, som drabbades på den nivån att de inte kan springa av båten med mig idag, eller hoppa på flaken runt om i landet. Och ni har all min respekt och kärlek. Er tid kommer också.

Jag har lärt mig massor under dessa tre år (skräll). För att försöka sammanfatta vad jag kommer ta med mig från gymnasiet har jag sammanfattat detta i fyra punkter nedan, som jag hoppas och tror många lär sig om under åldrarna 15-18. Eller så slutar man aldrig lära sig om det.

Kompisar

När jag kom till Donner var jag plötsligt utan det starkaste, härligaste, roligaste och varmaste tjejgänget jag hade lärt känna på högstadiet. Utan mina tjejer, min trygga punkt, insåg jag snabbt att jag inte var någon överhuvudtaget. Under mina år har jag utvecklat en touch av social fobi, i den formen att om det är många i min närhet som jag anser att jag “halv-känner” fylls mitt bröst av oro och jag vill bara hem. Jag lider också av hemsk FOMO (Fear Of Missing Out). Eftersom denna rädsla och oro har kommit och gått, och tillvaron har kantats av massa andra hjärnspöken, har jag tvingats lära mig hur jag bör prioritera i denna frågan.

Missförstå mig inte: att träffa nya människor är helt fantastiskt. De personerna jag har lärt känna på gymnasiet är de finaste personerna jag vet, och jag kommer aldrig glömma eller sluta träffa vissa utav dem. Men, det jag har lärt mig är att ibland får man ge upp. Man får ställa in planer, skippa en fest, vara “tråkig” i skolan. Det sociala får inte bli något jobbigt. För mig är familjen och mina absolut närmsta kompisar min trygga punkt. När jag har mått dåligt eller känt oro över popularitet etc, har jag lärt mig att ta ett steg tillbaka, se vilka som verkligen betyder något och ta ett djupt andetag. De kompisarna jag älskar kommer finnas där no matter what. Hur klyschigt det än låter så är det sant.

Skola

Let’s face it, jag har gått naturprogrammet och 100% av min vardag har bestått av plugg. Detta har varit en väldigt fin balansgång för mig.

Jag älskar skolan. Jag älskar att lära mig saker, att bli smartare, att förstå, att skriva, att lyssna. Jag älskar naturvetenskap. Jag har ett genuint intresse för matte. Detta innebär dock INTE att jag skrattat mig igenom varje pluggtimma, att jag varit peppad på varje lektion. Verkligen inte! Prestationsångesten har färgat varje minut jag har spenderat på plugget. De ämnena jag gillar vill jag prestera i → Prestationsångest → Jag blir mer stressad när det gäller detta ämnet. Jag vet inte hur många gånger jag har skrikit på mina föräldrar kvällen innan matteprov. Jag vet inte hur många gånger jag har fått hålla mina händer hårt under bordet i klassrummet under provet för att de inte ska skaka. Eller hur många gånger jag har gråtit efteråt. Hur många gånger jag har kommit hem och sovit 4 h för att jag är så psykiskt utmattad. Det är så viktigt för mig att prestera. Vad det kommer från är väl en debattartikel i sig. Men hur som helst har jag lärt mig detta: Du är inte dina betyg. Min klassföreståndare, mentor, kemilärare, livscoach och biologilärare har sagt så många gånger att “glöm inte nu att jag betygsätter er PRESTATION. Jag betygsätter inte ER”. Jag har tänkt på det varje gång jag har ett betyg i handen, och glömmer bort det lika fort såklart. Men ändå värt att bestryka: Personer med F, E, C,  och A är alla lika bra. Så ni vet.

Kärlek

Uh uh uh uh uh uh. Två krossade hjärtan, två kärlekar, säkert 25 crushar, några triangeldraman. Jag lär mig aldrig hur man gör. Eller jag kanske lär mig, men jag GÖR aldrig som jag lär. Min number 1 rule har varit: Om du gillar någon mer än den gillar dig – DRAAAA snabbt som attan. Som ni hör på denna lärdom har jag gjort tvärtom oberäkneligt många gånger, och fortsätter hela tiden. Jag har inget mer att säga här än att jag har i tre års tid tänkt på kärlek på något sätt 99% av min vakna tid. Om någon har ett bra svar på hur man tror på kärlek samtidigt som man visar full respekt till sig själv, hör av er. Har ingen integritet eller stolthet i hela min kropp.

Mig själv

Jag önskar verkligen att jag kunde skriva att jag under 3 år på gymnasiet har blivit tryggare i mig själv och mer säker på vem jag är. Det hade varit fantastiskt om jag kunde skriva att jag INTE får ångest när nån jääävel drar frågan “Vad ska du göra nu efter gymnasiet? haha! Jobbig fråga va!”. Men nej, otryggare i mig själv har jag kanske aldrig varit. Men ändå. Jag vet mer vilka problem jag står inför nu, vet vilka egenskaper som jag kommer behöva jobba med. Vet hur jag reagerar på stress, fylla, osäkerheter och hångel. Alltid nåt. Resten tar vi senare, det blir kul.

Om ni blev peppade eller deppiga vet jag inte, men det är lite så livet är? I alla fall mitt. Jag är hur som helst väldigt taggad och glad, det ska bli en jättebra dag imorgon. Tack så mycket för gästbloggen och för att ni har läst hela vägen hit.

Kramar från Lisa ❤️

Detta är inlägg 90 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog