Idag är jag tacksam.

Dimman från i fredags har legat som ett täcke över mitt sinne idag. Mitt hjärta är fortfarande tungt och blöder för de som miste livet igår. Att livet ska gå vidare känns så otroligt svårt. Hur ska familjerna någonsin läka? Jag tänker på dem konstant. Kan inte tygla sorgen. Och idag har inte velat lämna min familjs sida.

Jag är tacksam för alla personer som sprider kärlek och värme i Stockholm. Jag är tacksam för alla poliser, vårdpersonal, välgörenhetsorganisationer, medmänniskor och volontärer som jobbat oavbrutet och osjälviskt för att underlätta för andra och göra verkligheten till en uthärdlig plats igen. Jag är tacksam för alla miljoner blommor som symboliskt klär Stockholm i en kärleksskrud.

Jag är tacksam för min familj, min hälsa och mitt liv. Jag är tacksam för mitt hem, mitt jobb, mina förmågor, egenskaper och brister. Jag är tacksam för mina vänner, deras välmående och deras familjer. Jag är tacksam för att jag får sova i en mjuk och varm säng, med mina systrar i rummen intill, oskadda och älskade.

Jag är tacksam för den tillfälliga friden jag finner vid havet. Jag är tacksam för glädjen och ovissheten hos våra hundar. Jag är tacksam för att solen sken idag och att luften var så mjuk mot min kind. Jag är tacksam för att jag gråter, sörjer och känner. Jag är tacksam för att jag har möjlighet att uttrycka mig, vågar ventilera och kan sätta ord på tankar. Jag är tacksam för att vi skriker högre när någon försöker tysta oss. Jag är tacksam för att vi enas när någon försöker splittra oss. Jag är tacksam för att vi sprider kärlek när någon försöker förinta oss. Jag är tacksam för den mänskliga gemenskapen och styrkan som lyser igenom i tider som dessa.

Detta är inlägg 39 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog