Midnattshyllning till min syster

Ni vet alla vem jag pratar om. Den där personen som är så viktig. Personen som vet alla dina hemligheter och som inte har det i blodet att avslöja dem. Den person du alltid kan prata med, oavsett om det handlar om hundbajs under skon eller om du är sorgsen i din kärleksrelation. Personen som skapar de största klumparna i magen när ni är oense, men som sedan får dem att försvinna för att hon respekterar dina åsikter.

Det är personen du kan gå hem till om du vill somna på soffan, men din egen är för ensam. Personen som skiter i att skratta högt, för att du vet att hon skrattar inombords. Hon som aldrig skulle förråda dig eller avsiktlig skada dig. Personen du känner dig som allra tryggast med. Det är henne du kan trycka en påse grillchips och en skål dip till middag med, utan att skämmas. Det är henne du kan sjunga falskt inför utan att hon skrattar. Och om hon skrattar så skrattar du också. Det är hon som känner på fyra mils avstånd om du behöver peppas eller om du är arg. Hon orkar med ditt visslande, sjungande och dina grissnarkningar när du skrattar. Det är hon som kan stå bredvid och borsta tänderna utan att du får scenskräck när du ska kissa. Hon är den enda du skickar snapchats till utan att någonsin lägga på ett filter. Det är med henne du kan filma en hela a capella-version av ”En värld full av liv”, bara för att ni känner för det. Det är hon du kan ringa på facetime, utan att behöva titta dig i spegeln innan. Hennes komplimanger är de enda du tar åt dig av. Hennes kritik den enda av värde.

Hon får jorden att snurra. Hon får klockor att slå. Hon får klyschor att verka så smarta ändå.

Hon är Hanna.