Minneslappar och hopp på Drottninggatan

Imorgon har det gått två veckor sedan det hemska dådet på Drottninggatan. Jag har varit tillbaka på kontoret – som ligger precis där allting hände – sedan i tisdags. Jag trodde det skulle kännas jobbigare, om jag ska vara ärlig. Jag har nog bearbetat under min vecka i Göteborg, pratat mycket med kollegor som var där, och familj som följde allting hemifrån. Och vem är egentligen jag att behöva bearbeta när det finns de som blev drabbade på riktigt. Det är konstigt det där, hur man alltid går till sig själv. Men när det kommer till känslor har man ju ingen annan att gå till. Och jag tyckte inte på något sätt synd om mig själv den där dagen, eller dagarna som följde. Jag led med de som förlorat livet, de som klarat sig undan, de som oroade sig för sina nära och de som saknade någon. Hela min hjärtverksamhet ägnade sig åt det under de första dagarna. Sorg, omtanke och bearbetning.

Blommorna på Drottninggatan och vid Sergels Torg var bortforslade när jag kom tillbaka. Allt såg ut som vanligt. Gatan var stimmig och full av liv precis som jag lämnade den. Men om man tittade noga fanns märken kvar av medmänsklighet, värme, kärlek och hopp. Som små minneslappar längs gatan för att påminna oss om vad som egentligen är viktigt. Och att vi ska ta vara på varandra och på den korta stund vi fått här i världen som aldrig går att förstå sig på.

Detta är inlägg 51 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog