När stress blir till förlamning

Har ni någonsin känt att ni har så sjukt mycket att göra, producera, säga, tänka på att ni bara går och lägger er i sängen och kollar på Netflix istället? Det händer mig då och då, och det hände mig idag. Hjärnan bara stänger ner. Den liksom mosar in sig i någon form av överlevnadsmode och vägrar samarbeta med hjärta, magkänsla och kropp. Den tar över helt och leder min snurriga kropp in i sovrummet.

Oftast händer detta när jag har många bollar i luften (vilket jag för övrigt älskar) samtidigt som det händer mycket i min omgivning och jag behöver vara skarp på många olika håll. Det kan röra sig om en enda dag, ja, till och med timmar, och det kan röra sig om veckor.

Just nu håller jag på med ett flertal projekt på jobbet, alla är superspännande och kräver mycket engagemang. Jag har en hel drös med grejer på min privata to do-lista, typ saker som bokföring och deklaration, boka tågresor, beställa catering till min 30-årsfest, sälja konsertbiljetter och så vidare. Inga monsterprojekt, men även dessa kräver engagemang och fokus. Utöver detta kommer mycket ad hoc-grejer in emellan. Till exempel när man får ett meddelande som man verkligen vill svara på, men man inte har tid att skriva ett så långt och hjärtligt svar som meddelandet förtjänar. Eller när man får tips om poddar, böcker eller annat som man bara måste undersöka. Allt simmar runt i hjärnan tills man fått ner det på listan.

När alla dessa komponenter hittar varandra och till slut blir en stor soppa av intryck, prestationsångest och rädsla att misslyckas eller vara en dålig kompis, anställd eller familjemedlem, då blir jag alldeles matt. Jag hamnar i en mental koma och bröstet börjar fladdra. Det enda som min hjärna hävdar kommer hjälpa mot ett sammanbrott är att jag bara skiter i allt, lägger mig i sängen och försvinner i en serie. Jag somnar gärna. Allt för att få hjärtfrekvensen att gå ner och hjärngrytan att sluta koka. Och när jag fått mina timmar, som ofta övergår i en hel natt, av mental återhämtning så är jag ofta mycket mer vässad när jag vaknar. Då orkar jag tänka ”en sak i taget” och prioritera det som ska göras.

Missförstå mig inte nu. Jag klagar inte. Jag inser att jag har otroligt mycket att vara lycklig över i mitt jobb, min värld och mig själv. Och anledningen till att jag vill vara engagerad och fokuserad på alla mina åtaganden är ju för att jag tycker de är så roliga. De flesta i alla fall, kanske inte bokföringen… Och det är väl antagligen min oförmåga att begränsa mig när något är roligt som är problemet. Det är ju helt fantastiskt. Att jag har så kul! Men det skiter hjärnan i när den får för mycket. Då är det bara att lyda och gå och lägga sig. Det är bara det som funkar.