Nervös återkomst till #blogg100

För exakt ett år sedan satt jag vid det lilla IKEA-skrivbordet i min lägenhet i Göteborg och skrev det här inlägget. Jag var enormt taggad på utmaningen att blogga 100 dagar i rad och jag brainstormade fram roliga idéer som skulle utgöra någon form av innehåll till bloggsatsningen. Jag trodde inte att någon skulle vilja läsa om min vardag och mitt liv, så jag började spåna fram saker som hade någon form av substans. Söndagshoroskop, listor, bildspel och så vidare. Allt för att göra mina 100 dagar så läsvärda som möjligt.

Jag klarade 39 dagar innan jag gav upp. Allt eftersom utmaningen fortskred fann jag det jobbigare och tuffare att komma på saker att skriva om, kreativiteten sinade i takt med att idéerna torkade ut och min uppsats i journalistik började kräva mer tid. Så tillslut bestämde jag mig för att bryta.

Ett år har gått sedan mitt första försök och jag har bestämt mig för att ta mig an utmaningen på nytt. Mycket har hänt, saker har förändrats och jag känner att motivationen är tillbaka. När #blogg100-grundaren Fredrik Wass berättade att det skulle bli en satsning även i år kände jag mig redo att haka på. Men i år ska jag tänka lite annorlunda.

Som jag skrev ovan var jag förra året helt övertygad om att ingen var intresserad av att läsa om mitt liv och min vardag. Vad fasen hade jag att erbjuda till bekanta och främlingar runtomkring? Vad var det för speciellt med det jag pysslade med om dagarna? Hela detta tänket grundade sig i en väldigt låg självkänsla. Ni förstår, det har gått upp för mig på sistone att min självkänsla är så långt ner i botten att jag inte riktigt vet hur jag ska lyfta upp den. Jag blockerar ut komplimanger och positiv feedback som om det vore destruktiva atombombsattacker. Kritik och negativa synpunkter låter jag passera rakt in i min stomme, redo att låta dem definiera vem jag är. Energin som går åt till att ständigt ifrågasätta mig själv, trycka ner mina egna åsikter och kritisera varje minsta agerande är enorm. Jag är helt slut om kvällarna efter en dag med min mobbare. Mig själv. Det positiva med den insikten är att jag förstår vad många av mina issues grundar sig i, och att jag nu kan göra ett medvetet val att börja jobba med min självkänsla.

Så.

I år kommer jag inte att anstränga mig för att hitta på saker som ”är värda att läsa om”, utan försöka lita på att det faktiskt finns en eller två personer som tycker att det är intressant att läsa om mig och min ofta händelselösa vardag. Om inte annat kommer min familj och vänner i Göteborg att få en bättre bild av vad jag pysslar med här i huvudstaden.

Jag kommer dessutom att lägga en del fokus på arbetet med självkänslan i denna blogg. Det känns sjukt läskigt. Jag har inte pratat med så många om detta, och att blotta sig i text är nervöst. Men förhoppningsvis kan jag lära mig mycket av att skriva om det, och kanske kan någon annan med låg självkänsla ta del av mina erfarenheter och kanske komma med tips. Jag kommer att döpa mitt självhjälpsarbete till ”Projekt Kajsa”.

Ni som känner mig vet att jag är en positiv person, trots den dåliga självkänslan. För mig betyder den positiviteten ofta att jag går all in för saker jag tror på. Må det så vara naturläkemedel, hudkrämer, dieter, meditation, teknik, mat. Och självhjälp. Nu har jag bestämt mig för att ta tag i arbetet med min självkänsla – på riktigt – och då var jag igång direkt. Prenumeration på BookBeat för att ladda ner pepp-litteratur, raka vägen till Akademibokhandeln för att köpa självhjälpsböcker och in på Instagram för att följa så många ”motivational quotes”-konton jag kunde hitta. Allt eller inget. All in. Vi får se hur lång tid det tar för mig innan jag öppnar böckerna, men nu när jag officiellt gått ut med att jag ska få en bättre självkänsla så har jag ju i alla fall en liten press på mig.

Nu är första blogginlägget nedkritat och vi är officiellt igång! Ser fram emot 100 dagar av ärlighet, ångest, utveckling, skratt, tårar, hat och kärlek. Eller nej, inte hat. Sånt ska man inte hålla på med. Vi kör på kärlek istället. Eller vad säger ni?

Detta är inlägg 1 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog