Projekt Kajsa – sex månader senare
Shit, vilka blandade känslor som bubblade upp i mig när jag läste inlägget där jag beskrev mina issues med självkänslan. En del av mig fick ont i hjärtat, jag minns hur läskigt det var att sätta ord på allt det där. En annan del av mig blev lite upplyft, jag tror banne mig att det gått åt rätt håll under sommaren.
Som jag nämnde i ett inlägg i våras så började jag träffa en kurator när jag bodde i Stockholm. Hon hette Marlene och var en otroligt go kvinna i yngre 45-årsåldern. När jag kom till henne var jag inne i ett ekorrhjul där jag sade till mig själv att jag hade dålig självkänsla, gjorde mitt bästa för att förändra det och klankade ner på mig själv varje gång jag gjorde något där min låga självkänsla lyste igenom. Marlene lyssnade när jag pratade och pratade i en halvtimme, hur jag rabblade exempel på när jag tyckte att min dåliga självkänsla var ett problem. Sedan frågade hon mig: Har du några positiva egenskaper?
Jag tänkte efter en stund och rabblade jag en del saker. Snäll, lyhörd, omtänksam. Generös, lojal, god lyssnare. Det var saker som jag verkligen tyckte, och fortfarande tycker, om mig själv. Marlene tittade på mig och så sade hon: ”Kajsa, din självkänsla är inte så låg som du tror. En person som har en riktigt dålig självkänsla kan inte säga några positiva saker om sig själv.” Jag blev alldeles paff. Och glad, såklart. Och litet skakad. Om jag nu inte har så dålig självkänsla, som jag självdiagnostiserat mig fram till att jag har, vad är det då som gör att jag tvivlar på mig själv, är självkritisk och har konstanta katastroftankar i mitt huvud? Vad är det som ger mig dåligt samvete över obefintliga fel, gör att jag känner mig som en bluff och konstant jämför mig med andra som är ”bättre” än jag?
Det ägnade vi resten av vår tid tillsammans att nysta i. Och vi landade i något så luddigt och komplext som prestationsbaserad självkänsla. Jag kan alltså sätta ett värde på mig själv, jag vet att jag har bra egenskaper. Men jag försöker ändå bygga min självkänsla genom att prestera och visa mig bra. Vilket jag kan göra hur mycket som helst, men som ni redan vet har ju prestation inte med självkänsla att göra utan med självförtroende. Mitt problem ligger alltså snarare i att jag måste prestera för att må bra, det räcker inte bara att veta om mitt värde.
Denna sommar har jag försökt att tänka på detta. Det har inte varit speciellt lätt med tanke på att jag satsat så hårt på min frilansverksamhet, som inte skulle överleva om jag inte presterar hela tiden. Men jag har sett en tydligare koppling nu till när jag inte riktigt varit nöjd med en prestation (även om min kund varit det), så mår jag sämre. Jag tror på mig själv, jag vet att jag är en rätt god person. Lik förbannat kommer hjärnspökena och hemsöker mig så fort jag publicerat en text, eller annat innehåll på min hemsida eller för en kund. Tänk om det inte är tillräckligt bra? Och det behöver inte vara en arbetsprestation heller, det kan vara hur snygga kläder jag har på en AW, hur städat jag har det hemma när jag får gäster eller hur bra jag kör bil när någon sitter i passagerarsätet. Teorin i de fallen är ju att jag ska tänka att jag ändå har ett värde, att det ”bara är prestation”, att det inte har med min person att göra. I praktiken har det inte varit lika lätt. Men jag försöker.
Målet nu är att hitta en balans. Jag måste kunna prestera dåligt utan att det knäcker mig och får mig att oroa mig inför nästa gång. Jag är ju för fan bara människa. Och jag måste kunna prestera bra utan att sväva iväg på ett glittrande moln (även om det är rätt så härligt när man väl gör det). Jag duger som jag är.
Jag har läst en del om att meditation kan hjälpa och det önskar jag verkligen att jag gjorde oftare. Jag tänker mig också att jag borde säga till min familj och vänner att de ska påminna mig varje gång jag visar tvivel på självkänslan. Att de ska säga ifrån om jag klankar ner på mig själv av onödiga och orimliga anledningar. Kanske borde jag sätta klyschig lapp på spegeln där det står ”DU ÄR BRA SOM DU ÄR”? Vi får se. Det går sakta framåt och frågetecknen har rätats ut. Men jag har också läst att sånt här tar tid. Så istället för att klanka ner på mig själv för att det går långsamt ska jag försöka uppskatta den lilla resan jag håller på att göra.
Tack för att ni läser. ❤️
