Raggningsskräck och kontaktsförlamning.

Nu ska jag vara läskigt ärlig och öppna mig mycket mer än vad jag kanske borde, i ett ämne man kanske inte ska vara så naken i. Men som jag tidigare skrivit tror jag på att öppenhet utvecklar och förhoppningsvis ger någonting tillbaka. Detta inlägg handlar om raggning. Eller, om man gillar mer neutrala ord, ”kontaktsökande”. Det handlar om min förbannade rädsla och oförmåga att ta initiativ, våga och vara spontan när det kommer till just kontaktsökande.

Under alla år som vuxen (det sägs att man är vuxen efter att man fyllt 20, är dock ej säker på att detta stämmer) har jag varit otroligt feg när det kommer till att söka kontakt med personer (läs killar) jag tycker verkar intressanta, exempelvis (typ uteslutande) på uteställen. Fråga mina vänner och min syster hur många gånger jag fått syn på någon som jag fastnat för och hur många gånger de försökt pusha mig att gå fram men hur mina svar alltid är variationer av ”nej, jag vågar inte”, ”nej, men gud, han är alldeles för snygg för mig”, ”men, herregud, vad skulle jag säga?” eller ”nej, han kommer inte tycka om mig.” Jag är medveten om att detta givetvis hänger ihop med självkänsla och rädsla för att göra bort mig. Men det har också att göra med att jag, tack vare tidigare erfarenheter i livet, undermedvetet tror att jag lovar någonting så fort jag tar ett steg mot någon jag tycker verkar intressant. Jag tänker att eftersom det är jag som går fram måste jag också ”leverera”. Det förväntas något av mig, som jag inte vet om jag kommer kunna leva upp till. Med ”leverera” menar jag inte att jag måste följa med personen hem, utan snarare att jag inbillar mig att jag måste vilja träffas igen, måste tycka om personen och så småningom måste bli kär. Vilket i sak är helt orealistiskt – såklart – jag kan ju omöjligt veta om jag klickar med personen innan jag pratat med honom, och skulle det vara så att vi inte klickar så är det ju inget konstigt i att tacka för ett gött snack och sedan gå tillbaka till sina kompisar. Jag vet detta. Men när jag står där, på andra sidan bardisken, tänker jag att allt står på spel. Allt.

Jag minns en födelsedag för några år sedan när jag, Hanna och Jojjo var ute på en klubb i Göteborg, och jag fick syn på en kille jag tyckte var söt. Hanna och Jojjo peppade mig, gav mig booster, kom på bra saker att säga till honom. Jag stod som fastfrusen. Jag vågade inte gå fram. Och jag stod i säkert 10-15 minuter och grubblade på vad jag skulle säga, om han skulle gilla mig eller om jag skulle bli nobbad. I nästa ögonblick såg jag hur en tjej gick fram till honom, klirrade sitt glas mot hans ölflaska och de började prata. Som om det var den mest naturliga saken i världen. Mitt hjärta tömdes på värme och jag blev svinledsen. Kvällen var förstörd. Hur fan kunde jag vara så mesig? Hur kunde jag låta chansen rinna mig ur händerna? Fiasko.

Detta beteende har fortsatt, men ett ännu tråkigare mönster har utvecklats. Nu tittar jag knappt efter människor som tilltalar mig, och när jag väl hittar någon vänder jag bort blicken och ignorerar att han står där. Jag bråkar inte ens med mig själv inombords längre, fegheten har redan vunnit.

Min senaste upplevelse av raggningsskräck (är det ens ett ord? Det borde det vara…) är från när jag och tjejerna var på Boquerian på min trettioårsdag förra veckan. Vi satte oss vid ett bord bredvid två killar. Jag stack in min mobilladdare i jacket precis vid den ena killens fot, och frågade om det var okej att mobilen låg där en stund, medan den laddade. Han svarade att det inte var några problem men att han och kompisen gärna lånade laddaren som gentjänst. ”Inga problem”, sade jag, och meddelade att jag skulle ladda en stund först men att de skulle få låna den efteråt. Kompisen satt tyst, men log mot mig när v fick ögonkontakt. Han var otroligt snygg och charmig.

Det gick bara någon minut innan jag och tjejerna hittade ett större bord, lite längre in i lokalen. Vi flyttade dit våra grejer och när jag kom tillbaka till bordet där killarna satt för att hämta laddaren och mobilen, satt den tyste kompisen själv. Jag sade att jag var ledsen men att jag behövde ta med mig laddaren till det nya bordet. Kompisen svarade att det var lugnt, men att han gärna lånade den en stund. Han använde ord som ”du skulle rädda min kväll” och ”tack, du är en ängel”. Gulligt. Jag sade att han skulle komma över efter en kvart så skulle jag nog ha laddat tillräckligt.

Det fanns inget uttag där vi satt, så jag lämnade in mobilen i baren för att ladda. Sedan satt jag och tjejerna och hade svintrevligt. Skrattade och pratade. När ”kompisen” (han får heta så) kom fram efter en kvart lade han en hand på min axel och frågade om det var okej att ladda lite. Jag sade ”självklart” och bad honom följa med till baren för att hämta laddaren. Här börjar problematiken. Jag chokade. Blev förlamad. Jag kom inte på en enda sak att säga. Han verkade snäll, varm och trevlig. Och hans bruna ögon var så magnetiska att jag var rädd för att titta in i dem för länge. Men jag kunde inte föra en normal konversation. Han försökte få igång någonting, ställde frågor som ”vet du hur länge de har öppet här?” och ”var kommer du ifrån?” och när jag bara svarade kort och utan följdfrågor blev det tyst. Det var brutalt. Smärtsamt. Jag hade alla möjligheter i världen att visa mig lika intresserad, charmig och trevlig, men jag sumpade dem. Jag menar, hur svårt hade det varit att säga ”och var är du ifrån?” eller till och med ”hej förresten, Kajsa heter jag. Nu när vi delat laddare måste jag ju få veta ditt namn”. Men inget av detta föll mig in, jag var så jävla tråkig. Det slutade med att han lånade laddaren, lämnade tillbaka den, tackade för lånet (”du är en ängel” igen) och jag sa ”inga problem, ha det så bra!”. BAH.

Ångrade mig direkt. Såklart. Ifrågasatte mig själv. Kritiserade, dumförklarade och hatade. Hur jävla dum får man vara? Fan, vad kass du är, Kajsa! Att jag dessutom pratade med min kurator om detta fenomen bara några dagar innan denna incident gjorde mig ännu mer besviken. Vi pratade om att jag inte hade något att förlora, att jag måste våga tro på att jag är tillräckligt intressant och om hur jag behöver träna mig fram. Men det är lättare sagt än gjort. När jag väl sitter i situationen blir jag fegis-Kajsa. Och henne är jag inte jätteförtjust i, henne vill jag inte presentera för folk. Då går det ju som med snygge-kompisen.

Usch, det här var jobbigt. Kanske är detta beteende bara en skyddsmekanism för att jag inte är redo att gå in i en relation. Kanske är det en skyddsmekanism för att jag är redo att gå in i en relation, men rädd för att fucka upp den. Kanske är det bara en oslipad diamant i min personlighet som jag kan slipa till och visa upp med självsäkerhet till slut. Eller så är jag helt enkelt bara sjukt töntig och så finns det en quickfix som gör att jag superenkelt kan släppa taget om mina förbannade katastroftankar. Oavsett, som jag skrev ovan, det känns nyttigt att öppna sig och prata från sina sköraste delar i bröstet. Det är då man sakta men säkert kan stärka dem.

Detta är inlägg 66 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog