Recension: Beauty and the Beast

Alltså… jag vet att jag väldigt ofta är otroligt flitig med superlativen. Att jag älskar högt och lågt, smalt och brett. Jag känner typ lite ångest över att jag så ofta hyllar, prisar och höjer till skyarna. Jag är orolig att mina ord ska tappa mening och kraft, att när jag säger att jag älskar/avgudar eller blir golvad av någonting så ska det inte betyda så mycket eftersom jag säger det så ofta.  Åh, jag vill ju verkligen förmedla vilka känslor som flödar inom mig, jag har liksom inga hämningar när jag fastnat för något. Och hur fasen kan det komma sig att jag fastnar så ofta? Är jag brutalt lättimpad? Eller har jag extra mycket kärlek som bara måste appliceras på något? Borde göras forskning på mig…

Hur som helst. Det är väl bättre att ösa överdrivet med kärlek på saker i världen, än att hålla inne och dämpa sig själv. Så här kommer en hyllning till en av de finaste Disney-remakesen jag sett.

Jag ska erkänna. Jag hade väldigt höga förväntningar på den nya versionen av Beauty and the Beast. Den tecknade originalversionen är min favorit-Disneyfilm, tätt följd av – kanske inte helt otippat – Lejonkungen. Så när det animerade Disneyslottet försvann och vi istället befann oss i den elake prinsens slott och till den välkända intromusiken presenterades för den lika välkända historien var jag minst sagt upprymd. Och när vi sedan slussas vidare till den lilla staden med sjungande fransmän känner jag mig hemma. Emma Watson gör en fantastisk Belle, och när hon visar sig på skärmen för första gången tappar jag nästan andan. Hur kan man vara så vacker? Söte Jesus!

När man sett en originalfilm en mängd gånger och sedan ska se samma film fast i ny tappning är gränsen mellan att filmen ska kännas rent och skärt kopierad och att den ska vara så omgjord att man inte känner igen den svår att balansera på. Regissören Bill Condon har lyckats bra med detta. Han har precis lagom mycket detaljer från den tecknade versionen med för att man ska dra på smilbanden av igenkänning och han har lagt till en hel del nya komponenter som gör att filmen känns spännande. Bland annat har han lagt in en del musik som inte finns i originalet, men inte så mycket att den tar över. Jag gillade Belles pappas sång om evig kärlek något enormt.

En sak jag reflekterat över i originalfilmen är hur den inleds med att Belle drömmer om att komma bort från storstadslivet och ge sig ut i världen. Hon känner att hon är ämnad för något större. Men i den tecknade versionen tappar man helt bort det under resten av filmen. Hon pratar inget mer om det, och hon reser – så vitt vi vet – inte iväg med prinsen efter att han blivit människa igen. Detta har förbryllat mig en del. Men i den nya filmen tar de vara på hennes inledande drömmar och väver in det snyggt i filmen, dels med en ”magisk resa” till staden där hon föddes. Vad vi också får se, som inte var med i originalet, är vad som hände med Belles mamma och varför hon inte är med i bilden.

Tre saker jag gillade med Beauty and the Beast

– Be Our Guest. WOW. Det kändes som att man var mitt i en Gatsbyfest! Fantastiska animationer med färger, ljus och sprudlande energi. Helt underbar scen.

– Humorn! De har bakat in lite smart humor och sarkasm i hela filmen, vilket ger hela historien en annan dimension. Grymt befriande och härligt.

– Att de lagt extra mycket tid och energi på att visa hur kärleken mellan Belle och prinsen växer fram. Det går väldigt fort i den tecknade versionen, men här lär man känna karaktärerna mycket djupare och vi får hänga med i varenda steg i deras kärlekshistoria. Man får dessutom en ännu bättre bild av Odjuret och hans personlighet. Han är ju en riktig skön snubbe!

Tre saker jag inte gillade

– I manus har man lagt till att Odjuret säger ”I am not a beast!” när han slutfightas med Gaston. Det känns lite tillrättalagt och klyschigt. Vi fattar att det är insidan som räknas, det är ju det hela filmen handlar om. Han behöver inte säga det som en punchline.

– Jag såg filmen med svensk text, och eftersom många av låtarna utantill (på svenska) var det extremt irriterande när den svenska texten inte stämde överens med hur originalöversättningen låter. Det kan ju inte ha varit så svårt att bara kopiera?

– Jag gillade inte hur stor roll som fen/häxan hade i slutet. I den texknade versionen får man bara möta henne i början när hon lade förbannelsen över prinsen och slottet, men i denna versionen hade hon en rätt betydande roll i slutet också. Det tyckte jag inte om. Utan att avslöja för mycket hade hon en stor del i att förtrollningen bryts, och det tycker jag borde ligga helt i Belle och prinsens händer, precis som i originalet.

Vilken scen som gjorde mest intryck på mig?

Svårt! Jag älskade ju inledningsnumret i den lilla staden, Gastons tuppande musikframträdande på puben och givetvis den magiska dansen där Belle är iklädd vad som kan vara Disneyshistoriens mest kända klänning. Men det var två scener som bet tag lite extra. Den första var när Belle står i vägskälet om hon lämna Odjuret och låta honom frysa ihjäl i skogen, eller om hon ska hjälpa honom. Man ser så mycket i Belles ansikte där som beskriver hennes karaktär. Väldigt rörande. Den andra sekvensen är den där sista bladet på rosen faller av och Odjuret blir livlös. Precis efter det visar de hur alla de andra magiska karaktärerna sakta tappar sina liv och säger adjö till varandra. Detta fanns inte med i originalet och jag blev helt förstörd av den scenen. Grät i princip hela vägen fram till eftertexterna.

Jag ger filmen betyget KKKKK. Den var fullkomligt magnifik och redan innan filmen var över tänkte jag för mig själv att jag vill se den här igen. Och igen. Och igen.

Detta är inlägg 17 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog