Recension: Ed Sheeran – Divide

Som jag skrev igår blev jag ju märkbart påverkad och känslomässigt berusad igår när jag lyssnade igenom Ed Sheerans Divide från start till slut. Och nu ska jag ge mig på att att försöka beskriva vad var och en av låtarna på den nya plattan får mig att känna.

Först lite bakgrund.

Den 13:e december 2015 lade Ed Sheeran upp ett Instagram-inlägg där han beskrev att han inte ville se världen genom en skärm och hade bestämt sig för att ta ett break från sin telefon. Han skrev också att han skulle resa över världen och se allt han missat. Slutligen avslöjade han att hans tredje studioalbum var på väg. Mer fick vi inte veta.

Exakt ett år senare gjorde Ed en genialisk Instagram-comeback. Han lade upp en bild på en härligt, blå bakgrund. Kryptiskt. Spännande. Smart. Sedan fortsatte han sin genomtänkta PR-plan med att lägga upp små teasers, nya omslag, musiksnuttar, bilder från bakom kulisserna på videoinspelningar och nya avslöjanden. Och den blå bakgrunden växte sakta men säkert fram till det som nu är omslaget för skivans singlar och omslag.

Med allt detta lyckades Ed haussa upp sin kommande skiva och få sina följare att bli alldeles pirriga av förväntan. Och när de första två låtarna släpptes (Shape Of You och Castle On The Hill) var vi sååå redo! Lanseringen av albumet, via hans sociala medier, har inte varit annat än fulländad. Så välgenomtänkt och häftig. Ni minns väl Snapchat-filtret med solglasögon, där Shape Of You spelades? Genialiskt. Att albumet dessutom lever upp till de höga förväntningarna är banne mig imponerande. Hatten av, Ed Sheeran!

Här nedan kommer min dissektion av Divide. Längst ner i inlägget finns albumet att lyssna på, om du vill hänga med i låtarna när jag tolkar dem. Mina betyg noteras med K:n efter varje låttitel.

1. Eraser (KKK)

Det här är Ed Sheeran. Den Ed Sheeran vi lärt känna de senaste fem åren. Det är snirkliga gitarrslingor med distinkt, akustiskt ljud. Skönt beat och en rapliknande sång på den vackraste av brittiska. Han känns trygg i sitt klassiskt melodiska sätt i refrängen där man lätt lär sig att nynna med, redan första gången man här låten. Inget märkvärdigt egentligen, men smart att inleda albumlistan med en identitetsstärkande låt som lämnar plats åt fullpoängarna som ska komma längre ner.

2. Castle on the hill (KKKKK)

Okej, så långt ner behövde man inte vänta på fullpoängaren. Detta var den första låten som släpptes, tillsammans med Shape of You. Ni vet de där låtarna som har det perfekta receptet av kärlek, glädje, inspiration och drömmar? Detta är en sådan låt. Den snabba takten och monotona elgitarren i inledningen påminner lite om U2:s Where The Streets Have No Name och ger löften om energi, värme och magi. Eds stämma är klar och stark i verserna, vild och uthållig i refrängen. Även om texten är melankolisk stundvis, när han beskriver hur han och vännerna spytt av billig sprit och rökt handrullade cigaretter, får jag en sån otrolig kick av denna låt. Och hemlängtan blir oumbärlig! Jag vill åka hem till Sisjön och sätta mig på dykarklippan med Jojjo, Madde, Challe och Sussi när solen gömmer sig och kylan hugger tag i oss. Jag vill stå skakig utanför nattklubben Honey med ett falskleg i handen och jag vill känna nervositeten fylla mina läppar när jag blir tungkysst för första gången. Och dansa. Fan, vad jag vill dansa!

3.Dive (KKKK)

Denna pärla fastnade jag vid. Tanken var att jag skulle lyssna igenom albumet rakt av, men jag lyssnade på detta spår tre gånger innan jag kunde gå vidare. Den här är så otroligt romantisk. Förförisk och långsam med sitt souliga sound och tretakt. Och jag är så otroligt svag för Eds förmåga att använda nästan hela sitt röstregister i samma låt. Att glida mellan låga och höga oktaver som han gör är smärtsamt njutbart. Och när det dessutom raspar till sådär skönt som i refrängen är jag ju såld.

4. Shape Of You (KKK)

Det var vågat att släppa Shape Of You och Castle On The Hill samtidigt, de är otroligt olika. Själv fastnade jag ju så hårt för Castle On The Hill att jag hade svårt att ta till mig Shape Of You. Den här går i moll, känns mystisk och sexig. Jag fick inte samma lyckorus. Men det är ju det som är det fina med musik, eller hur? Allt eftersom jag lyssnade mer och mer på Shape Of You har den vuxit på mig. Jag gillar det simpla beatet som bjuder upp till höftvickande och djupa urringningar.

5. Perfect (KKK)

Precis som Dive drar denna låt åt det klassiska kärleksballadhållet. Den är vacker, skör och innerlig. Stråkarna ihop med de råa slagen på elgitarren i andra versen är maffiga. Lite för smörig för min smak. Haha, okej, det där var ljug. Jag är smörets största fan. Men det är någonting som saknas i Perfect för att jag ska rysa, gråta och vilka lyssna på repeat.

6. Galway Girl (KK)

Nja. Detta är inte riktigt min grej, i alla fall inte efter bara ett par lyssningar. Lite för mycket irländsk folkmusikskänsla på arrangemanget, även om jag älskar hur han dämpar det och sig själv till stickets fina fras ”our coats both smell of smoke, whisky and wine as we fill up our lungs with the cold air of the night”.

7. Happier (KKK)

Tillbaka till innerlighet och hjärtskärande historier. Ed Sheeran har en förmåga att förmedla smärta och olycklig kärlek på ett sätt som faktiskt borrar sig in i mig. Jag älskar den simpla gitarren som tar oss fram till pianot och därefter eskalerar in i en förlösande refräng. Maffig effekt med Ed’s jojk-liknande ”heya heya” under låten, framför allt mot slutet.

8. New Man (KK)

New Man skulle lätt kunna återfinnas på albumet från 2014 (”X”). Jag får starka vibbar av Don’t, Bloodstream och Nina. Uppnosigt, fyndigt och härligt beat. Skön refräng med förstärkta vocals. Älskar när beatet upphör då och då för att ge Eds kaxighet utrymme och sedan återvända för att stötta hans stämma. Men ändå ingen personlig favorit på plattan. Gillar inte de scratch-liknande rösteffekterna i slutet (som säkert heter något speciellt för ett utbildat musikorakel), de känns onödiga.

9. Hearts Don’t Break Around Here (KK)

Varm, mysig, lättsmält. Superfin text fylld av originella kärleksförklaringar. Har dock svårt att ta till mig denna på ett djupare plan. Den sticker inte ut. Men jag gillar arrangemanget kring just frasen ”Hearts Don’t Break Around Here”, det känns pampigt på något sätt. Bestämt.

10. What Do I Know? (KKKK)

Åh, det här gillar jag! Jag får Jason Mraz-vibbar. Kärlek kan rädda världen. Kumbaya! Lite Jack Johnson, lite Macklemore. Svängigt! Härliga melodier och simpelt akustiskt upplägg. Medan vissa delar i texten känns klyschiga (”we could change this whole world with a piano”) är andra vassare och mer annorlunda (”you know we are made up of love and hate, but both of them are balanced on a razor blade”). Mycket humor och en del sarkasm genomsyrar denna sommardoftande stråhattsmelodi. Man blir glad.

11. How Would You Feel? (KKKK)

Det blir alltid speciellt när Ed plockar fram pianot. Och hans sång låter som att den är inspelad på en liten, liten scen inför en publik som lyssnar med rådjursögon. Raspighet, sköra wailningar och harmoni. Det här är hjärtligt och uppriktigt. Och jag har ju svårt att säga något illa om kärleksballader med elgitarrsolon…

12. Supermarket Flowers (KKKKK)

Jag har på riktigt svårt att sätta ord på mina känslor inför denna enastående gåva till sång. Kanske är det det mjuka pianoklinkandet, kanske är det rösten som avslöjar kärlek och sorg, kanske är det de personliga detaljerna som Ed berättar om sin avlidna farmor. Det blir överväldigande. Jag ser varenda scen han sjunger om. Varenda nattlinne och varenda tekopp. Varenda tår. Den sammetslena passagen efter andra refrängen när Ed bara ”oooh”-ar är som hämtat ur en änglakör. Jag grät konstant när denna grep tag i mig för första gången (på tunnelbanan, som ni redan vet), och jag har en känsla av att jag alltid kommer få en klump i halsen när jag hör den framöver. Min absoluta favorit på hela albumet. 

13. Barcelona (KKKK)

Spännande låt! Var tvungen att lyssna rätt länge innan jag fick grepp om konceptet. Men jag diggade med så småningom. Det känns som en låt som skulle kunna vara med i färgsprakad Pixarfilm, med mycket rytmer, glädje och medryckande sång. Sangria, Las Ramblas, Senorita. Perfekt sommarlåt, denna kommer spelas varm när vi dansar i bikini på däcket av vår segelbåt i Kroatien i  juni, det kan jag lova!

14. Bibia Be Ye Ye (KK)

Här tar han rytmerna ett steg längre! Helt plötsligt är vi på afrikansk mark med bara fötter och yviga kjolar runt höfterna. Bibia Be Ye Ye betyder ”Allt kommer att bli bra” och det förmedlas definitivt av de varma rytmerna. Jag gillar glädjen, och den kommer precis som ovanstående att spelas i sommar, men det är inte den här Ed Sheeran jag är som svagast för.

15. Nancy Mulligan (K)

Nej, det här är den låt jag gillar sämst. Det spelar nog ingen roll hur mycket jag lyssnar på denna, jag kommer nog aldrig riktigt att fastna. Det är härligt att Ed hyllar sina landsgrannar med inhemska toner, men jag har svårt för folkmusiktäcket över denna låt.

16. Save Myself (KKKKK)

Denna låt knäckte mig. Här är Ed ärlig, blottad. Här får inga klyschor plats. När han sjunger ”my dad was wrong, cause I’m not like my mum. ’Cause she’d just smile and I’m complaining in a song. But it helps. So before I save someone else, I’ve got to save myself”. Med tillräckligt mycket i bagaget för att kunna relatera, och tillräckligt långt kvar att leva för att lägga energi på att förändra min syn på mig själv, kom det som en käftsmäll att lyssna på frasen ”before I love someone else I’ve got to love myself”. Och med en sista tår som rullade ner för min kind hade jag tagit mig igenom berg- och dalbanan av känslor som är Ed Sheerans nya album. Och vilken åktur det var.

 

Denna fina bild fick jag av @martiniur efter att jag twittrat att jag blev helt golvad av albumet… Fyndigt! Det gillar vi.

Sammanfattning

Jag måste säga att detta nog är det bästa av Ed Sheerans album. Det finns låtar på de andra som jag bär med mig överallt, men jag har nog aldrig blivit så taggad/sorgsen/glad/förväntansfull av ett och samma album förut. Det är något kittlande med sättet Ed blandar ”rädda världen”, ”hakuna matata” och härlig ungdomsnostalgi med hjärtekross, sexosande dansmusik och sorgsen hyllningsmusik. Det är också läckert att han speglar sitt år av resande runt jorden i de olika karaktärerna på låtarna. Från Irland till Afrika.

Jag är jättenyfiken på att höra vad ni tycker om albumet? Är det inget för er, eller är ni lika frälsta som jag?

Om det nu är någon inte lyssnat på Ed Sheeran, och otroligt nog läst ända hit, vill jag avsluta med ett filmklipp som visar vad som gör denna rödhårige, blyge, tigertatuerade britt så fantastisk. Han står i princip alltid själv på scen, och spelar sin musik som om han vore ett helt band. Se och njut. 

 

 

Ed Sheeran – Divide (2017)

Detta är inlägg 4 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

(Foton:  Flickr/Kmeron)