Recension: The Revenant | Kajsa Kalméus

Alla hade väl egentligen hört talas om den mystiska, råa, vackra och kalla film som Leonardo DiCaprio bara måste få en Oscarsnominering för, när det väl var dags. Så även jag. Därför var det svårt för mig att gå in i biosalongen med ett blankt sinne, rimliga förväntningar och utan förutfattade meningar. Men jag ska försöka ge en nykter syn på filmen som gav Leonardo DiCaprio den guldstatyett han trånat efter i två årtionden. Här är min recension av The Revenant.

Mycket skumt har man hört om den mexikanska regissören Alejandro González Inárritu i samband med den påkostade filminspelningen. Han ska till exempel ha bett Leonardo DiCaprio att äta en riktig, rå lever från en bisonoxe och sova i en urkarvad, död häst. Vilket Leo också gjorde, såg vi i filmen. Och galen eller ej, regissören har lyckats otroligt bra med att få mig som publik att relatera och känna mig insatt i situationer jag aldrig (hoppas jag) kommer hamna i.

Jag som har svårt för blottade inälvor, kroppsvätskor i form av fradga och blod, kroppsdelar som bryts i onaturliga vinklar och vapen som äntrar kroppen där man minst vill det fick en smärre chock den första kvarten. Självklart behövde filmen inledas med en dramatisk händelse som sedan skulle ligga som grund för resten, och i detta fall var det ett blodigt och närgånget slag i skogen. Många liknande bilder dök upp under filmens gång men jag försöker att se bortom alla sådana detaljer (om jag ska vara ärlig höll jag faktiskt för ögonen ett flertal gånger) när jag gör min bedömning här.

Jag hade hört rykten om den otroliga björnscenen, där Leos karaktär Hugh Glass attackeras, och brottas, med en björn. Det som blir så kraftfullt med den där scenen är att Inarritu drar ut på den oändligt. Det är inte bara en attack. Det är två. Och det är inte bara ett hugg, en klösning. Det är – känns det som – hundratals. Otroligt mäktigt. När scenen är över har jag en puls på 170 och behöver ta några djupa andetag för att komma ner i varv igen. Direkt när denna text är färdigskriven ska jag kasta mig in på youtube för att leta efter behind the scenes-klipp från det där ögonblicket. Varenda knäckt revben och varenda blodig björnklo gjorde ett stort intryck på mig. Obehagligt, men stort.

Det största i Leonardos prestation är hans smärta. Varenda gång han rör på sig känns det som att han på riktigt har ont i varje molekyl av sin kropp. Jag kommer på mig själv att sitta och spänna mig och grina illa när han försöker kravla sig fram i skogen. Hans stön, darrande läppar och panikslagna ögon går rakt in i hjärtat och maggropen och klämmer åt med ett järngrepp. Jag blir nästan illamående när jag ser honom genom duken. Här lyckas han verkligen. Det är nästan så att jag vid vissa stunder behöver påminna mig om att han bara spelar, att han inte har ont på riktigt. Det är här han vinner sin Oscar.

Förutom briljant skådespel, och faktiskt en storyline som överträffar mina förväntningar, är miljöerna fantastiska. Stora delar av filmen spelades in i ett område utanför Calgary i Kanada och vissa scener filmades i Montana i USA och södra Argentina. Vyerna är makalöst vackra. Förstummande nästan. Och när detaljerna ska filmas är allting mikroskopiskt justerat. Varenda solstråle faller rätt när kameran börjar rulla. Det måste tagit en otrolig tid för excentriske Inárritu. Men han har lyckats. Färgerna är konstant kalla, den isande blåa tonen lämnar en kyla i min kropp när jag går ut ur salongen.

Så till den där Oscarsstatyetten. Jag har, liksom många andra tjejer och killar i min ålder, följt Leonardo DiCaprio ända sedan han stal mitt hjärta som Romeo. Sett honom gå från ung, naiv och kärlekskrank till svår, aggressiv och instabil. På duken då, förstås. Mitt hjärta är nu tillbaka på rätt plats och jag ser mer objektivt på mannen bakom de stora rollerna och Oscarslösa filmerna. Han är bra. Han är ruggigt bra. Men är detta filmen som ska ge honom en Oscar? Jag tycker inte det. När jag först såg honom som schizofren och paranoid i The Aviator eller gravt psyksjuk i Shutter Island gjorde han större intryck på mig. Jag kan till och med tycka att hans prestation i The Wolf of Wall Street skulle gett honom en nominering. Känslan är att intrycken från alla de enastående framträdandena slagits ihop för att slutligen ge honom en Oscar, oavsett vilken film han gjorde inför årets gala. Juryn hade blivit halshuggen om han inte fått lyfta statyetten och hålla tal inför sina kollegor. Med det sagt är det ju otroligt att han ändå valde att satsa allt på ett kort och genomföra en så utmanande och svår inspelning som detta verkar ha varit, för att ge sig själv alla förutsättningar att vinna.

Jag ger filmen fyra kex av fem möjliga. Det var inte den bästa jag sett, men väl en av de häftigaste.

Vilken scen som gjorde starkast intryck på mig?
Den fantastiskt sköra scenen när Hugh Glass går in i ruinerna av en gammal kyrka. Först tystnad. Sedan musik som får bröstet att knyta sig samtidigt som varenda hårstrå i nacken ställer sig upp. Det var magnifikt.