-
Serier, sömn och konflikten dem emellan
Så länge jag kan minnas har jag alltid haft igång tv:n, eller på senare år datorn, när jag ska somna. Det började nog mest som en tillfällighet, när jag fick min första tv på rummet var jag runt 13-14 och program som Ally McBeal, Jackass och Big Brother gjorde att jag inte kunde slita mig. Jag drog ner till en plutt på volymen och kollade i smyg hemma i föräldrahemmet. Jag stängde aldrig av tv:n efter att programmen var över, det flimrande ljuset var en ständig kvällskompis för mig när jag skulle sova. Jag vet inte vad det beror på, men det där beteendet har följt med mig till alla…
-
Depp.
Man tror att det inte ska göra lika ont att skiljas från sin familj när det är de som lämnar en själv, som det gör när man lämnar dem. Men när mina systrar, pappa, Anna och Niclas lämnade Stockholm i dag, och jag såg deras bilar rulla iväg gjorde det precis lika ont som när jag åkte ifrån dem i Göteborg för ett par veckor sedan. Därför är jag fåordig idag. Brister av kärlek för de här personerna. Men stolt över att jag ändå håller liv i #blogg100. Detta är inlägg 32 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog
-
Jag, pratdoktorn och meningen med livet
Första gången jag träffade en psykolog förstod jag nog inte riktigt vad som förväntades av mig. Jag bodde i Norrköping och lade enormt mycket tid, energi och fokus på mitt jobb som försäljningschef på Media Markt-varuhuset i staden. Jag var 24 år, extremt fokuserad på karriär och hade en motorväg framför mig som jag körde i racerfart på för att nå mina livsmål (som då var att ha ett eget Media Markt-varuhus när jag fyllde 30 och kunna pensionera mig när jag var 50). I det här inlägget tänkte jag berätta om mina olika omgångar av psykologbesök och mina erfarenheter från dem, men först ska jag ge er lite bakgrund till mig och…
Du kanske också gillar
När man fastnar i kamerarulle-träsket
Nervös återkomst till #blogg100
Mysmåndag
-
Jag och min separationsångest
Jag tror jag nämnt tidigare att jag väldigt sällan får söndagsångest. Jag brukar gilla måndagar och att kicka igång en ny vecka, därför är inte söndagar så jobbiga för mig. Förutom när jag är i Göteborg. Söndagar i Göteborg brukar oftast innebära att det är sista kvällen i min älskade hemstad innan jag går upp tidigare än solen och lämnar henne bakom mig när tåget avgår mot Stockholm. Separationsångesten som uppstår när mörkret faller på Göteborgssöndagarna har funnits så länge jag kan minnas. När jag bodde i Norrköping och i princip alltid körde bil ner till Göteborg för att hälsa på familjen, var det nästa ännu värre. Då sköt jag…
Du kanske också gillar
Sista veckan in my twenties.
Jag kommer sakna dig, Stockholm.
När man blir sjuk.
-
Det här med ångest…
Ni vet den ångesten man kan få när det finns en chans att man har fuckat upp ordentligt. Typ den ångesten som liksom äter upp dig inifrån när du kör i 140 på en 110-väg och det obehagligt bländande blåljuset dyker upp i backspegeln. Eller när man haft ett hetsigt gräl med någon och sedan ska smsa sin allierade vän för att få ur sin frustration över idiotin hos grälobjektet och istället smsar idioten man ska trashtalka. Den ångesten. Den ångesten levde jag med från tisdag kväll fram till igår. (Ps. Händelse ett kommer jag troligtvis att råka ut för igen. Händelse två är orsaken till att jag numera får små,…
Du kanske också gillar
Träningsstatus: It’s complicated
Söndagshoroskopet
Jag och min separationsångest
