-
Raggningsskräck och kontaktsförlamning.
Nu ska jag vara läskigt ärlig och öppna mig mycket mer än vad jag kanske borde, i ett ämne man kanske inte ska vara så naken i. Men som jag tidigare skrivit tror jag på att öppenhet utvecklar och förhoppningsvis ger någonting tillbaka. Detta inlägg handlar om raggning. Eller, om man gillar mer neutrala ord, ”kontaktsökande”. Det handlar om min förbannade rädsla och oförmåga att ta initiativ, våga och vara spontan när det kommer till just kontaktsökande. Under alla år som vuxen (det sägs att man är vuxen efter att man fyllt 20, är dock ej säker på att detta stämmer) har jag varit otroligt feg när det kommer till…
Du kanske också gillar
Kärlekslunch och nya generationens gymgäris
New York state of mind
Vem är jag?
-
Hello, thirties!
Jag älskar att fylla år. Inte för själva åldrandet i sig, utan för den ofantligt stora kärleksvåg som sköljer över en från tidig morgon till sena timmar. Jag blir alldeles rörd över hur många som tar sig tid att skriva, ringa, sjunga, gratta och uppskatta. Så himla fint! Min dag började med att jag givetvis sovit dåligt, spänd inför dagen, och jag var grymt trött. Men jag gjorde mig i ordning och begav mig till jobbet. Där blev jag gratulerad av mina kollegor, Micke hade till och med köpt blommor. Gulle! Vid lunch var vi ett gäng som gick och käkade födelsedagslunch. Därefter köpte jag med mig en drömmig chokladtryffeltårta…
Du kanske också gillar
Vem är jag?
Ögonblicket: Lisa ser dollartecken och Hanna skjuter sönder dem
Nyårsafton 2.0
-
Sista kvällen som 29-åring.
Jag älskar verkligen att fylla år. Även efter 29 år är jag lika pirrig att vakna upp på morgonen för min födelsedag. Och då har jag under många av dessa år, precis som imorgon, vaknat upp ensam. Utan grattissång eller frukost på sängen. Pirret finns där ändå. Så himla fint. Jag har legat i sängen i en timme nu, tänkte att jag skulle gå och lägga mig tidigt så att jag inte skulle vara morgontrött. Men vem försöker jag lura. Jag kommer inte kunna sova än på ett tag. Är för spänd. Så jag får kika lite serier, det är ju trots allt mina sista dagar i det destruktiva kvällsseriebeteendet…
Du kanske också gillar
Fiona, min Fiona
Idag är jag tacksam.
GÄSTBLOGG: Lisas lärdomar inför studenten
-
Säsongens sista PowerPlay-inspelning
Idag satt vi i de svarta skinnfåtöljerna i Dobb-studion på Söder för sista gången för denna säsong. Det är helt sjukt, har det redan gått en hel säsong? Har vi verkligen spelat in 30 avsnitt? Ofattbart! Jag är otroligt tacksam för att Peter pushade mig till att vara med, trots att jag inte var jättepepp på att sitta i rutan. Tack vare PowerPlay har jag sakta men säkert känt mig tryggare i mig själv, och hur jag för mig. Ni som läst min blogg tidigare minns kanske hur tufft jag hade det med ångest när jag var på Expressen och medverkade i deras TV-sändningar, det här har inte alls känts…
-
Känslan man upplevt många gånger förr – men som ändå knockar luften ur en
Vi vet precis hur det kommer att bli. Vi har varit med om det så många gånger tidigare. Varje år händer samma sak. Våren. Den underbara, livfulla, energigivande, glädjerusiga, värmande våren. Det räcker liksom med att titta ut genom rutan när man vaknar, höra ett specifikt fågelkvitter och se hur vinden vilar i de stilla träden. En sekund tar det. Och så vet man. Därefter är Den där dagen ett enda rus. Man tar en omväg på väg hem från affären, för att man inte vill gå in igen. Man ler fånigt bakom solglasögonen mot människor man möter på trottoaren. Kanske till och med en artig nickning, som en förstärkning…
Du kanske också gillar
Jag och min separationsångest
En dag när tiden står still.
De 7 senaste bilderna i min mobil
-
Gyllene roadtrip!
Jag träffade Thowe på ett glas i fredags och hon frågade om jag ville följa med till Jönköping på lördagen, för att se match 7 i finalen mellan HV71 och Brynäs. Jag hade faktiskt haft tankar på att åka dit och jobba, men vi hade redan två personer på plats och jag misstänkte att det skulle vara svårt att få ackreditering för en till. Så jag såg fram emot att följa spänningen från tv-soffan. Men så sade Thowe att Jocke och hon skulle åka ner och hade en biljett över och undrade om jag ville följa med. Klart jag ville! Jag var lite halvseg när vi väl skulle bege oss…
-
Gästblogg: Allt går framåt förutom tonårspojkarna
Följande krönika skrevs som en skoluppgift av min syster Lisa, 18. Den handlar om hur det är att vara ung tjej i skolan idag. För mig, som är 11 år äldre, är käftsmällen enorm. Jag och tjejerna i min klass upplevde såklart liknande grejer, men vår medvetenhet var inte i närheten av den Lisa och hennes generation har. Vilket är tur. Men också hemskt. Med medvetenhet kommer ansvar och styrka, men också frustration, uppgivenhet och orkeslöshet. Jag och mina tjejkompisar kunde bara glida med och tänka att ”det är så här det är”. Utan att upplysa, utan att förstå. Lisa och Maria kan inte göra det. Tack vare medvetenheten måste…
-
Sista veckan in my twenties.
En vecka. 7 dagar. Mina sista dagar med en tvåa först i ålderssiffran. Pirrigt! De senaste 4-5 åren har jag legat steget före och i princip sagt att jag är till exempel 25, fastän jag har flera månader kvar som 24-åring. Då har det inte varit speciellt svårt att ställa om hjärnan när födelsedagen väl passerat. Men den här gången har jag inte en enda gång sagt att jag är 30 när ågon frågat. Jag har sagt 29 in i det sista. Och jag är helt övertygad om att jag av ren reflex kommer säga att jag är 29 i några veckor efter den 4:e maj. Trettio ligger så konstigt…
Du kanske också gillar
Min favoritplats på jorden
Att hantera ett sönderslitet hjärta
Sommar i Stockholmsbubblan
