-
Tysta minuter och öronbedövande ögonblick
Ännu en dag har passerat. En dag som skulle efterlikna den vardag jag hade innan klockan 14:53 den 7 april 2017. Och vardagen fanns där idag. Tidig morgon, grus i ögonen, dusch, kaffe, promenad till jobbet. Skriva, fixa, prata i telefon, klippa, klistra. Allt var som det skulle vara. Fram till klockan 12. Då gick jag i snålblåsten, ner mot vattnet i hamninloppet, bara ett stenkast från Göteborgskontoret. Håret stod åt alla håll, halsduken var på väg att slita sig och linserna torkade i ögonen. Klockan 12:00 hölls en tyst minut över hela landet för de personer som miste livet i fredagens lastbilsattack. Jag tillbringade deras minut vid ett rivigt…
-
Recension: Harry Styles – Sign of the Times
Det ligger ju givetvis en gnutta skam, skratt och självdistans i det faktum att jag lyssnat en hel del på One Direction genom de åren de var som störst (2011-2015). Gångerna är många då jag sjungit med till pojkbandstypiska textrader och melodier, och ibland, när man varit in the mood, faktiskt fällt en tår till en ballad och dansat outtröttligt till en poppig dänga. Att mina yngre systrar (som då var i de lägre tonåren) kunde förenas med mig och Hanna kring fem, sockersöta pojkar var rätt härligt ändå. Och ja, jag såg dem live. Två gånger. One Direction-eran är högst troligt över och grabbarna jobbar flitigt på separata håll…
Du kanske också gillar
Spotifylistor – a never ending story.
Queencirkeln ska slutas
4 magnifika tal från 4 magnifika filmer
-
Idag är jag tacksam.
Dimman från i fredags har legat som ett täcke över mitt sinne idag. Mitt hjärta är fortfarande tungt och blöder för de som miste livet igår. Att livet ska gå vidare känns så otroligt svårt. Hur ska familjerna någonsin läka? Jag tänker på dem konstant. Kan inte tygla sorgen. Och idag har inte velat lämna min familjs sida. Jag är tacksam för alla personer som sprider kärlek och värme i Stockholm. Jag är tacksam för alla poliser, vårdpersonal, välgörenhetsorganisationer, medmänniskor och volontärer som jobbat oavbrutet och osjälviskt för att underlätta för andra och göra verkligheten till en uthärdlig plats igen. Jag är tacksam för alla miljoner blommor som symboliskt klär…
-
Att hantera ett sönderslitet hjärta
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg. Jag var helt ärligt inte säker på om jag skulle skriva något över huvudtaget. Men min själ ligger i tusentals spillror längst ner i ett djupt, svart hål. Och för att ge mig själv en chans att tejpa ihop den igen testar jag att skriva. Stockholm, du fina stad som jag fått förmånen att kalla hem. Du härliga plats fylld av möjligheter, liv och framtid. Idag blev du sårad. Illa. Idag blev vi alla sårade ända in till benmärgen. Idag testades vår verklighet. Det som händer i min kropp när någonting sådant här händer går knappt att beskriva. Men jag…
-
Kärlek i G-town.
Jag är så kär i Göteborg. Känner mig nästan lite berusad varje gång tåget rullar in till perrongen och jag möter västkustluften. Och när våren är på ingång blandas berusningen med ett distinkt pirr i bröstet. Jag ser fram emot en avslappnad, energigivande och glädjefylld helg i min stad. Lova att vinka om ni ser mig strosa förbi längs Avenyn eller sitta och spana på en bänk i Linné! Detta är inlägg 37 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog
Du kanske också gillar
Söndagshoroskopet
Lista: 5 stora förebilder i mitt liv
Jag och min separationsångest
-
När man fastnar i kamerarulle-träsket
Det är ju allmänt känt att Youtube är ett avgrundsdjupt hål att falla ner i. Det går ju knappt att titta på ett klipp längre, för det finns alltid en miljon grymma förslag på vad du ska fortsätta titta på efteråt. Och svaga som vi människor är blir det alltid ett extra klick. Och ett till. Och ett till. Precis samma fenomen händer när jag tittar igenom min kamerarulle i mobilen, eller ännu värre, bildmappen på datorn. Oh my. Ikväll fastnade jag rejält på diverse korta Snapchat-moments, längre och mer ambitiösa filmskapelser och annat smått och gott. Och eftersom jag måste tillbringa de sista sex minuterna på dygnet till att packa inför…
Du kanske också gillar
Midnattshyllning till min syster
Minneslappar och hopp på Drottninggatan
Kärlek i G-town.
-
Tankar om att fylla 30
Idag är det exakt en månad till jag fyller 30 år. The big three-oh. Trätt-jo. Dirty thirty. Eller i mitt tycke – i alla fall tänkte jag så när jag var yngre – vuxen. Jag får en del frågor, från både nära bekanta men också förvånansvärt avlägsna bekanta, om åldersnoja, stress, milstolpar och livsmål. Konstigt det där, hur nyfikna folk är på om man ”uppnått det man velat” när man fyller trettio. Och hur de inbillar sig att deras liv, eller någon annans för den delen, är en typ av mall för hur man bör ha det när man fyller tre decennier. Att alla ska vilja ha det som dem,…
-
Kajsas välgrundade och genomtänkta Friends-ranking – Plats nummer 3
Jag har utan att överdriva sett samtliga avsnitt av Friends minst tjugo gånger. Jag följde det slaviskt under dess prime mellan 1994 och 2004 och har sedan dess använt serien som någon form av snuttefilt i en ibland skakande värld. Om det är någonting som jag skulle våga utmana någon i är det Friends-kunskap. Det vågar jag ändå säga. Allt annat i världen skulle jag absolut förlora i. För oss som följt serien och lärt känna karaktärerna har frågan självklart ploppat upp i huvudet vem som är roligast/bäst/härligast/tråkigast/skönast/sämst. Och det tog mig typ 20 år innan jag vågade yttra vem jag tyckte var roligast. Inte för att jag bryr mig…
