-
Serier, sömn och konflikten dem emellan
Så länge jag kan minnas har jag alltid haft igång tv:n, eller på senare år datorn, när jag ska somna. Det började nog mest som en tillfällighet, när jag fick min första tv på rummet var jag runt 13-14 och program som Ally McBeal, Jackass och Big Brother gjorde att jag inte kunde slita mig. Jag drog ner till en plutt på volymen och kollade i smyg hemma i föräldrahemmet. Jag stängde aldrig av tv:n efter att programmen var över, det flimrande ljuset var en ständig kvällskompis för mig när jag skulle sova. Jag vet inte vad det beror på, men det där beteendet har följt med mig till alla…
-
Depp.
Man tror att det inte ska göra lika ont att skiljas från sin familj när det är de som lämnar en själv, som det gör när man lämnar dem. Men när mina systrar, pappa, Anna och Niclas lämnade Stockholm i dag, och jag såg deras bilar rulla iväg gjorde det precis lika ont som när jag åkte ifrån dem i Göteborg för ett par veckor sedan. Därför är jag fåordig idag. Brister av kärlek för de här personerna. Men stolt över att jag ändå håller liv i #blogg100. Detta är inlägg 32 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog
-
En dag när tiden står still.
Det var flera månader sedan alla mina systrar var här i Stockholm på besök senast. Nu är de här igen, och det är helt otroligt, nästan läskigt, vilken bubbla jag går in i när jag är med dem. Jag glömmer att svara på sms, kollar knappt av mina sociala medier och tappar bort både dag och tid. Vi tog en lång sovmorgon efter att vi sett på film ända in på nattlig timma igår. Sedan åt vi en mysig frukost innan vi gjorde oss i ordning för en utflykt. Jag tänkte att det passade att göra lite turistiga grejer när tjejerna var här, så vi åkte till Gamla Stan och…
-
Ed.
Sitter uppkurad i soffan med täcken, kuddar, popcorn och tre systrar. Vi är alla trötta och glada efter att Ed Sheeran bjudit på sin energi, kärlek och talang i två timmar. Därför blir det inte mer bloggande än så här. Jag ska bara njuta av natten och vara fullkomligt lycklig för en stund. Detta är inlägg 30 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog
-
The big three-oh: önskelista
Det var längesen jag gjorde en redig önskelista inför min födelsedag. Oftast önskar jag mig inget speciellt, utan ber att få pengar om någon nu vill ge mig någonting. Pengar som sedan i 99% av fallen går till mat, toapapper och busskort. Så i år, när jag ändå fyller jämnt, tänkte jag att jag verkligen skulle fundera fram en ordentlig önskelista. Med saker. Fina grejer som jag drömmer om, men som jag inte känner att jag kan/vill lägga pengar på själv i dagsläget. Här kommer min lista inför min trettionde födelsedag. Eventuellt kommer jag fylla på den om jag kommer på något mer jag drömmer om. Byxor – Dr. Denim,…
-
Tuesday. Bruceday.
Då jag nyss är hemkommen från en oerhört trevlig födelsedagsmiddag på Brillo, där vi firade en härlig vän, är jag både trött och smått berusad. Så detta inlägg blir ett kort sådant. Jag hade min Bruce-tisha i sändningen idag! Brukar normalt sett klä mig lite mer propert när vi spelar in, men idag fick jag feeling på morgonen och slängde på mig den urtvättade, kärleksdrypande tygbiten. Det blev ett allvarsamt avsnitt av PowerPlay, efter sviterna av de hemskheter som en SHL-profil kastat ur sig till en främling efter en lagfest. Avsnittet ser ni här. Jag orkar helt ärligt inte skriva mer om händelsen. Dels är jag sjukt ledsen över att…
-
Självkänslans baksmälla
Först och främst vill jag tacka för det otroliga gensvar jag fått på mitt inlägg från igår. WOW. Det är så vackert när själar från olika delar av livet, bekanta och främmande, förenas och delar med sig av sina erfarenheter och tankar. Det finns en grymt styrka i det, hörrni! Var stolta! ❤️ För att koppla ihop det jag skrev om igår till någon form av nutid, och ännu mer till mitt arbete med självkänslan, vill jag berätta för er ett tydligt och ingående exempel på vad som händer med mig när jag gör något sådant som jag gjorde igår. Vilken baksmälla som drabbar mig så fort jag gjort något…
-
Jag, pratdoktorn och meningen med livet
Första gången jag träffade en psykolog förstod jag nog inte riktigt vad som förväntades av mig. Jag bodde i Norrköping och lade enormt mycket tid, energi och fokus på mitt jobb som försäljningschef på Media Markt-varuhuset i staden. Jag var 24 år, extremt fokuserad på karriär och hade en motorväg framför mig som jag körde i racerfart på för att nå mina livsmål (som då var att ha ett eget Media Markt-varuhus när jag fyllde 30 och kunna pensionera mig när jag var 50). I det här inlägget tänkte jag berätta om mina olika omgångar av psykologbesök och mina erfarenheter från dem, men först ska jag ge er lite bakgrund till mig och…