”Åååh”-ljud och Harrison Fords örhänge

Jag har alltid haft en förkärlek till skådespelare och glamourösa profiler borta i Hollywood. Vissa av dem inspirerar mig, vissa av dem fascinerar mig och vissa av dem är bara väldigt fina att titta på. Med det sagt blir det ganska uppenbart att The Oscars är något jag ser fram emot något oerhört att få frossa i varje år.

När Ellen Degeneres går ut på scenen i sin glittrande sammetskavaj och välkomnar alla med det första skämtet om det hemska regnet i Los Angeles, känner jag hur jag sakta sjunker ner i soffan och riktigt myser av välbehag. Tre timmars frosseri väntar!

Det är härligt att se alla dessa välkända ansikten och när kameran sveper över deras ansikten känns det nästan som att det är mina vänner som sitter där borta i sina galaklänningar, dyra smycken och nysminkade ansikten. Vännerna skrattar hjärtligt och verkar ha glömt sina (om befintliga) problem, för en stund. Alla är så glada! Matthew McConaughey är solbränd och fin bredvid sin strålande Camilla, Sandra Bullock, som både inspirerar mig och är fin att titta på, sitter och småpratar med sin granne. Leonardo DiCaprio har i vanlig ordning bjudit med sin mamma på galan och eftersom hennes son är nominerad i kategorin bästa manliga huvudroll får hon sitta på främsta raden bredvid honom. Det slår mig dock att hon och Sandra Bullock byter plats för en stund, jag stör mig något oerhört på detta eftersom jag inte kan lista ut varför, men när hon byter tillbaka igen lugnar jag ner mig. Finns det förresten någon skådespelare som är närmare fyrtio år och fortfarande kan spela tjugoåring? Jag tror minsann att Leo är ensam om detta. Och man kan ju inte undgå att fundera på hur länge till han skall vara singel…

Ellen har garanterat världens bästa skribenter och komiker till hjälp med at skriva sina repliker till denna tillställning, men jag sitter ändå och tänker för mig själv ”Herregud, hon är briljant!”. När hon retar Jennifer Lawrence för hennes snubbling från förra årets ceremoni, och ytterligare en snubbling från röda mattan detta år, skrattar jag så att tårarna sprutar. Finns det någon komiker med bättre tajming?

När den första Oscarsstatyetten delas ut sprutar tårarna av andra anledningar. Jared Leto, som fick pris för sin magnifika prestation som den transexuelle Rayon i Dallas Buyers Club, håller ett innerligt och fullkomligt magiskt tacktal med en stor hyllning till sin mamma. Jag kan inte annat än att släppa ut små ”ååh”-ljud samtidigt som tårarna strömmar ner för mina kinder. Tårarna tränger sig fram ytterligare några gånger under galan, t ex senare när Lupita Nyong’o och Matthew MacConaughey tar emot sina priser. Lupita, som för övrigt har kvällen vackraste klänning, blir så överraskad och hennes glädje och tacksamhet tränger igenom skärmen rakt in i mitt hjärta. Hennes tacktal är så välformulerat och hjärtligt att orden går rakt in i själen. Vilken fantastisk människa! Och Matthew blir precis lika glad, kanske inte lika överraskad, men väldigt glad. Hans stora leende och förtrollande karisma gör att jag bara sitter och ler mot honom medan tårarna fortsätter att strömma. Även han är en fantastisk människa!

Det går en rysning genom hela mig när Kevin Spacey kliver upp på scenen iklädd sin otroligt välslipade karaktär Frank Underwood. Hela Dolby Theatre applåderar. Och när Ellen säger att hon tänker beställa in pizza till publiken, som måste vara hungriga efter allt sittande, ser jag hur gravida Kerry Washington blir överlycklig. Även Kerry hade en otroligt vacker klänning, underbar färg och perfekt till hennes stora mage. När pizzan kommer in tar Brad Pitt och Kevin Spacey tag i situationen och agerar servitörer. Underbar syn.

Jag har lite blandade känslor kring de musikaliska framträdandena under kvällen. Pharell bjuder på en härlig show när han framför sin låt ”Happy” från Despicable Me 2. Pinks framförande av ”Somewhere Over The Rainbow” sänder rysningar till ställen jag inte visste att man kunde rysa på. Jag blir alltid lika imponerad av hur duktig hon är live. Jag stör mig lite på att Bette Midler står och ler under hela framträdandet av ”Wind Beneath My Wings” efter In Memoriam-bildspelet med porträtt av de branschprofiler som avlidit under året som gått. Annat var det när Jennifer Hudson sjöng ”I Will Always Love You” på Grammy Awards 2012, som en hyllning till Whitney Houston. Har ni inte sett detta bör ni genast söka upp det på YouTube. När galans sista framträdande skall ske har jag grymt höga förväntningar. Idina Menzel skall sjunga ledmotivet från filmen Frozen, ”Let It Go”, men verkar ha dålig medhörning. Den magiska låten får inte riktigt komma till sin rätt och jag sitter mest och oroar mig för om hon skall tappa takten. Det är synd! Det hade kunnat bli en riktig rysarfest.

Det dyker upp en hel del små detaljer som jag inte kan undgå under denna underbara tillställning. Till exempel hur om man hade satt en mustasch på Bill Murray så hade han varit slående lik Albert Einstein, hur Jennifer Garner gått all in och kör en klänning helt gjord av glittriga fransar och hur Jared Leto troligtvis har världens bästa hår. Jag funderar på om Harrison Ford alltid haft ett örhänge och vad sjutton har hänt med Jim Carreys ögonbryn?